Låt oss utgå från att vi anser att den västerländska demokratin är överlägsen andra styrelseformer som vi ser exempel på runt om i världen. Inte perfekt, men bättre. Tillräckligt bra för att vi vill hålla fast vid den och försvara den.
För att göra detta måste vi inte bara försvara demokratin som begrepp, utan även dess innehåll. Jag avser då till exempel rättsstatens principer och rättssäkerheten, våra medborgerliga fri- och rättigheter samt att vi har ett våldsmonopol vars främsta uppgift är att tjäna och skydda folket. Ordning måste upprätthållas, utan att staten för den sakens skull i onödan kränker vanliga människors frihet, integritet och värdighet.
Men att först ge staten ett våldsmonopol och att sedan låta denna verksamhet haverera är katastrofalt. Då faller en central del av vad många medborgare betraktar som det samhälleliga kontraktet. Om lag och ordning inte längre kan upprätthållas, då får detta konsekvenser för hela det demokratiska systemet.
I Sverige sker detta nu vid absolut sämsta möjliga tidpunkt, efter en flyktingkris.
Det finns många exempel på sexuella övergrepp och andra brott där invandrare pekas ut. Jag tänker inte ge mig in i diskussionen om huruvida denna grupp är överrepresenterad i brottsstatistiken eller ej. (Vilket för övrigt är ett getingbo.) Men även om så är fallet – så är det rättsstatens principer som skall gälla. Individen är ansvarig för sina egna handlingar. Det är orättvist att skuldbelägga hela kollektiv av människor även om det skulle finnas en överrepresentation av brottslingar i en viss grupp. Kollektiva bestraffning är principiellt fel och får oönskade konsekvenser. Man får helt enkelt inte straffa oskyldiga människor.
Om vi anser att våra principer är överlägsna, då måste vi hålla fast vid dem.
Därför är det viktigt att folket verkligen upplever att polisen är effektiv vad gäller att i varje ärende spåra upp den enskilde gärningsmannen, så att han eller hon kan ställas till svars.
För vad händer när polisen upphör att fungera?
Man kan frukta att människor då kommer att ta lagen i egna händer, vilket inte är det minsta rättssäkert och rymmer ett sort mått av godtycke. När enskilda gärningsmän inte spåras upp, grips och lagförs – då är det lätt hänt att hela kollektiv pekas ut och skuldbeläggs även om det är orättvist.
I en demokratisk rättsstat skall alla vara lika inför lagen och ha lika rättigheter och skyldigheter inför det offentliga. Detta är en grundpremiss för ett civiliserat samhälle. Fungerar inte det, då krackelerar anständighetens tunna fernissa.
Det är här allt blir totalt absurt.
Vi har en polisledning som vänder ut och in på sig själv för att undvika att peka ut misstänkta gärningsmäns etnicitet. Detta i det uttalade syftet att inte skapa motsättningar, peka ut grupper och sprida fördomar. (Vilket naturligtvis inte fungerar. Tvärt om. Istället upplever folk att polisen försöker föra oss bakom ljuset. Vill polisen ha allmänhetens förtroende, då måste den vara sanningsenlig.)
Samtidigt är polisens egen organisatoriska härdsmälta en av de drivande krafterna bakom kollektiv och ofta orättvis etikettering, motsättningar, lynchjustis, våld och främlingsfientlighet. Genom sin bristande kompetens bidrar ordningsmakten själv till att destabilisera vårt samhälle. Våldsmonopolets svek skapar vad som i debatten brukar klumpas ihop under de förenklade rubrikerna fördomar och rasism.
Om Sverige skall vara en demokratisk rättsstat – då måste vi ha en ordningsmakt som utöver att tjäna och skydda allmänheten i stunden är effektiv även vad gäller att spåra upp och lagföra dem som kränkt andras rätt till liv, säkerhet och egendom. Detta utan hänsyn till etnicitet, klass, ställning i samhället eller grupptillhörighet. Både folket och buset skall veta att detta sker effektivt, rättvist och objektivt. Då skapas en känsla av trygghet, som i sin tur bidrar till samhälleligt lugn och stabilitet.
Rikspolischef Dan Eliasson förstår förmodligen inte ens varför detta är viktigt. Han är en karriärsosse utan erfarenhet från den civila delen av polisen. Han kanske vill väl. Men vad hjälper det, när inget tycks bli rätt?
Ytterst ligger ansvaret för dagens situation på statsråden Ask (M), Johansson (S) och Ygeman (S). Ask saknade kompetens och fattade beslutet om polisens omorganisation utifrån ett mycket tveksamt underlag. Johansson tillsatte Eliasson. Och Ygeman är det statsråd som är ansvarig för att polisen skall fungera. Detta är de politiker vars beslut kan komma att utvecklas till en perfekt storm.
/ HAX
