Tidigare försvarsministern Mikael Odenberg (M) har lyft tanken på att Moderaterna och Socialdemokraterna kan bilda regering – om inget annat (utom samarbete med SD) fungerar.
Makthavarna i de två partiernas ledning skulle säkert kunna göra affärer med varandra. Däremot torde reaktionen bli blandad hos deras lokala förtroendemän, medlemmar och väljare. Kanske är det för att förekomma detta som Odenberg nu krattar manegen.
De som vill se en sådan konstruktion pekar gärna på på Tyskland och dess Großkoalition mellan CDU/CSU och SPD. Men till skillnad från Sverige är Tyskland ett rimligt och pragmatiskt land. Till och med landets socialdemokrater inser att saker och ting måste fungera och att man inte kan köra med folk hur som helst. (Det kan dock bli ett slut på den saken när den koleriske och grälsjuke förre talmannen i Europaparlamentet, SPD:s Martin Schultz nu kandiderar till posten som förbundskansler. Men det är en annan historia.)
Snarare tror jag att det kan bli som i Österrike. Även där finns en Großkoalition mellan kristdemokrater och socialdemokrater, nu senast från 2007 och framåt. Men det går inte så bra. Väljarna ser denna koalition som en grå maktkoloss som i praktiken satt den parlamentariska demokratin ur spel. Vid valet 2013 lyckades de två koalitionspartierna inte få mer än lite drygt hälften av rösterna. Framförallt det populistiska och invandringskritiska »Frihetspartiet«, FPÖ tycks dra fördel av situationen.
Den svenska situationen med tre block i riksdagen påminner (i vart fall än så länge) mer om den österrikiska situationen än den tyska. Och med tanke på att såväl Moderaterna som Socialdemokraterna nu för tiden saknar ideologisk kompass, visioner och riktning – är risken uppenbar för att en svensk motsvarighet skulle bli en politisk monolit med enda syfte att hålla fast vid makten, för maktens egen skull.
Visst, en S&M-regering skulle erbjuda stabilitet. På gränsen till fossilisering. Storföretagen, facket och ett antal särintressen skulle förmodligen gnugga händerna. Byråkratin skulle kunna andas ut.
Men inget som är fel eller galet kan förändras om de två koalitionspartierna inte är överens om det. Istället blir de förvaltare av det som är, motståndare till förändring och en Maktapparat som det är meningslöst att ens ifrågasätta.
Demokratin skulle förlora sin livsgnista. I vart fall fram till den dag då Moderaterna och Socialdemokraterna långsamt tynar bort. Vi skulle komma att leva i ett slags permanent Decemberöverenskommelse, som kan sträcka sig över decennier. Men liksom DÖ skulle en sådan situation förmodligen bara gynna SD, om än på lite längre sikt.
Jag är skeptisk.
/ HAX
