Etablerad medias roll i den svenska samhällsdebatten är en komplicerad historia. Till att börja med måste man inse att media och politiker lever i symbios. Det gäller alla – från vänstern, över regeringspartierna, till oppositionen och Sverigedemokraterna.
Politiker behöver media för att få ut sina åsikter och utspel. Och media behöver politikerna – för att få tillgång till information av substans att rapportera om. Men media är även makthavare i sig själva, med stort inflytande över samhällsdebatten och den politiska agendan.
Bland etablerad medias medarbetare finns en klar övervikt av sympatisörer för de rödgröna partierna. Samt att medie-elitens existens är beroende av att den har tillgång till och kan kommunicera med ledande makthavare. Vilket idag innebär extra nära band till regeringen Löfven.
Jag tror faktiskt att de flesta journalister har ambitionen att göra ett bra jobb, att rapportera sakligt och balanserat. Men ingen står fri mot sina personliga referensramar. Ingen kan helt frigöra sig från sina egna intressen. Det leder dels till en slagsida åt vänster, dels till ett intimt förhållande till makten – som kan vara både problematiskt och ohälsosamt.
Dock bör man inte slentrianmässigt avfärda alla former av »besvärlig« journalistik som något slags vänsterkonspiration. Journalister förväntas granska, gräva, ifrågasätta och stresstesta politikerna. Det är deras jobb, i allmänhetens tjänst. Problemet är när detta får slagsida, till konsekvent förmån för vissa politiska idéer eller makten som sådan.
Vissa media, som DN, säger sig ägna sig åt agendadriven journalistik. Vilket visserligen är uppriktigt men även problematiskt. Det är i grunden det samma som att säga att man sätter vissa intressen före andra, att man inte är opartisk och att rapporteringen är mer inriktad på att uppnå vissa politiska mål än att rapportera korrekt och att oväldigt granska makten. Hur man än vänder och vrider på saken landar det i att tidningen kommer att gynna vissa intressen, men inte andra. Och att den kommer att frisera sin bild av verkligheten. Det är knappast i linje med det större journalistiska uppdraget.
Samtidigt är så gott som all kommersiell, traditionell media inne i en långsiktig kris – eftersom dess rådande affärsmodell inte är hållbar i en global, digital värld med fria flöden av information. Detta är dels en direkt existentiell kris, men även en desperat kamp om makten över informationen och agendan.
Lägg till detta att de flesta journalister inte är raketforskare och att dagens svenska journalistik har stora vita fläckar på sin karta – till exempel när det gäller EU och medborgarrättsfrågor. Minst lika mycket som en politisk vinkel eller kryperi inför makten kan påverka rapporteringen (och därmed allmänhetens bild av vad som pågår) gäller det även ett vinklat eller allt för snävt urval. Det finns synnerligen viktiga och angelägna politiska frågor som de flesta svenskar inte ens känner till att de inte känner till.
Löpsedelsjournalistik och klickjakt leder dessutom till att mycket av det media rapporterar om blir självförstärkande. Det är som med Donald Trump under demokraternas primärval: Medial uppmärksamhet och opinionssiffror uppvisade ett direkt och tydligt samband, där det inte är helt lätt att avgöra vad som var hönan och vad som var ägget.
Kanske är fri, opartisk journalistik en omöjlig dröm. (Även om det borde vara en absolut ambition för i vart fall public service.) All information har en avsändare och alla avsändare har ett syfte. Vi kan helt enkelt inte veta ifall den information som når oss är vinklad, filtrerad eller korrekt återgiven.
Enda sättet att möta detta är med mer information, fler källor, fler röster, fler analyser, rimlig tolkning och sund skepsis. För vad är alternativet?
/ HAX
