Jag minns när jag stod framför Berlinmuren vid Brandenburger Tor och undrade om den skulle falla under min livstid. Några år senare var den borta. Inte bara muren. Ett helt samhällssystem som förtryckte sitt folk med tvång och våld försvann in i historiens skuggor. I dag är en del minnesmärken och ökända byggnader allt som återstår.
Min generation formades i mycket av det kalla kriget. Vi kom att förstå hur öststatskommunismen var aggressiv och förrädisk, hur den förslavade folket och hur den misslyckades katastrofalt såväl politiskt som ekonomiskt. Det var en mycket lärorik tid –som fick oss att verkligen förstå varför demokrati, medborgerliga fri- och rättigheter och ett öppet samhälle är synnerligen centrala värden.
För oss som växte upp under kalla kriget är det beteende som dagens Ryssland uppvisar i stora delar bekant. Det är inte det exakt som tidigare, men det följer i mycket samma mönster. De enskilda konflikterna är nya, men tonläget och fulspelet är det samma. Tekniken är ny, men desinformationen känns ändå igen. Allt är nytt, men inget tycks ha förändrats.
Samtidigt noterar jag att dagens unga i mycket saknar referenser vad gäller situationen innan Sovjetkommunismens fall. De flesta av dem var inte ens födda då. (Till exempel var Kristdemokraternas partiledare bara två år gammal vid tiden för Berlinmurens fall.)
För dem är det som då skedde en historisk abstraktion, på samma sätt som andra världskriget är för oss som föddes på 50- och 60-talen. Inte ens det faktum att det handlar om både närtid och geografisk närhet gör det som hände riktigt levande för dem som inte var med när det hände – när det var fråga om liv eller död, frihet eller förtryck.
Därför är det inte det minsta konstigt att dagens unga inte förstår eller har något förhållande till socialismens ondska, vanstyre och aggression.
Tyskarna har ett ordspråk: Historien upprepar sig inte, men den rimmar.
Kanske är varje generation dömd att upprepa tidigare generationers misstag. Men jag blir förfärad när många unga människor relativiserar värdet av demokratiska, medborgerliga fri- och rättigheter – som det fria ordet. Jag blir uppgiven när socialistiska idéer som lett till ofrihet och ekonomisk katastrof blir på modet igen. Jag blir orolig när rysk maskirovka inte utsätts för den kritiska granskning den kräver.
Ibland kan jag misstänka att postmodernism och identitetspolitik är påfund som vänstern tar till för att den har slut på argument. När socialismen visade sig vara politiskt, demokratiskt och ekonomisk bankrutt – då flyttade man debatten till ett plan som mer handlar om att förvirra och att ducka en faktabaserad och logisk debatt. Vilket i sig är en taktik värdig kalla krigs-vänstern.
Det må vara att man blir betraktad som gammal och grinig. Men socialismen måste bekämpas, lika mycket idag som förr – även när den tar sig nya former.
/ HAX
