Häromdagen presenterades »The Nanny State Index 2017« som jämför förmynderi och paternalism i Europa. (Länk»)
Sverige har faktiskt tappat placeringar. Vi är inte längre näst värst, efter Finland. Men inte för att vårt land har blivit friare – utan på grund av ökade regleringar i länder som Storbritannien, Irland och Ungern.
Friast i Europa är Tjeckien, följt av Tyskland och Slovakien. Detta får mig att fundera, eftersom jag har personlig erfarenhet av såväl Sverige som Tyskland.
Horace Engdahl skall ha sagt att Tyskland är som Sverige, fast för vuxna. Det ligger mycket i denna observation. Men den svarar inte närmare på vad det är som skiljer.
Här är min bild, målad med bred pensel: I Tyskland har människor stor frihet att göra vad de vill, så länge de inte stör andra. Tyskland har även något slags respekt människor emellan, som jag tycker saknas i Sverige. Och den tyska grundlagen slår fast att människor har rätt till sin egen personlighet.
Jag vill även påstå att tyska myndigheter (inom rimliga gränser) litar på medborgarna, medan de svenska misstror oss. Det märker man inte minst om man driver egen verksamhet. Även när det kommer till sådant som sjukförsäkringar har individen stort inflytande över sin egen situation. Det går till och med att i princip kliva ur socialförsäkringssystemet om man anser att man klarar sig bättre på egen hand eller själv vill ha kontroll över sitt liv och sin framtid.
I det lilla finns öl, vin och sprit i både livsmedelsaffärer och nattöppna kvartersbutiker. Innehav och bruk av i vart fall lättare droger för eget bruk är inget som myndigheterna lägger sig i. Vuxna, samtyckande människor får ha sex såväl med som utan ekonomisk ersättning. Rökning på krogen är en fråga för delstaterna, som ofta tillåter rökning om detta tydligt finns skyltat vid dörren. Man skulle kunna tala om ett stort mått av egenmakt och kroppslig autonomi.
Men går man över gränsen, då får man räkna med att bli tillrättavisad. Medan man i Sverige drabbas av pekpinnar om hur man bör leva sitt liv – är tyska tillrättavisningar en signal om att man gått för långt och inkräktat på andra människors rätt till lugn och ro. Vilket jag upplever som en principiell skillnad och ett rätt sympatiskt förhållningssätt.
Vad gäller statens våldsmonopol kan man konstatera att den svenska polisen har problem, är underbemannad och tvingas (som en följd av underbemanningen) ha en onödigt aggressiv attityd. Ofta upplever man att svensk polis försöker uppfostra folket. Men i Tyskland fungerar samhällskontraktet vad gäller lag och ordning. Polisen kommer när den behövs, till och med vid källarinbrott och cykelstölder. Och vid risk för ordningsstörningar kommer många tyska poliser, så många att det som regel aldrig går till våld, konfrontation eller konflikt.
I detta finns något för Sverige att ta lärdom av: Lita på människor, ge dem ansvar och låt dem bestämma över sina egna liv. Och sätt begripliga gränser. Då får man ett rimligare och mänskligare samhälle.
/ HAX
