För tio år sedan kom Claes Arvidssons bok om Olof Palme ut. Jag var på bokpresentationen, på vilken en sak bet sig fast i mitt minne. Det var högersossen Widar Andersson som påpekade följande (fritt ur minnet):
Ingen människa kan leda ett parti, ett land eller ett stort företag någon längre tid utan att utveckla tydligt psykopatiska drag.
Jag kom att tänka på detta när en artikel i The Atlantic dök upp i mitt flöde häromdagen: Power Causes Brain Damage. Pitchen är »Over time, leaders lose mental capacities—most notably for reading other people—that were essential to their rise.« (Artikeln kan läsas här »)
Mycket talar för att det ligger något i saken. Politiker tappar efter en tid kontakten med såväl folket som verkligheten. Denna tes kan möjligen stärkas av ett antal oväntade valresultat på senare tid. Trumps seger som förment anti-etablissemangskandidat mot Washingtons elit. Brexit som tycks ha tagit överheten på sängen. De nyligen avhållna franska valen som närmast utraderade de gamla, etablerade partierna till förmån för något – bokstavligen talat – helt nytt. Theresa Mays tondöva och misslyckade nyvalrörelse. Och Sverigedemokraternas frammarsch i den svenska opinionen.
Man kan rent av spekulera i om vissa politiker någonsin haft kontakt med världen utanför maktbubblan. Våra borgerliga partier består idag i huvudsak av relativt unga människor som vuxit upp och haft hela sin karriär i partipolitikens skyddade verkstad. Socialdemokraterna är mitt inne i ett liknande generationsskifte – och har redan länge dominerats av ombudsmän och särintressen.
Den som söker belägg för att makt även snabbt kan korrumpera engagerade idealister behöver inte se längre än till Miljöpartiet. Dess svek mot partiets ideal är närmast avgrundsdjupt – och avvikande röster som insisterar på att MP skall driva MP-politik lyfts raskt bort från all form av inflytande.
De år jag jobbade i Europaparlamentet befäste min bild. Där finns förvisso en del ledamöter som drivs av idéer, principer och ideal. Men i normalfallet handlar det om statusmättade djävla idioter – som betraktar fakta, logik, verklighet och en öppen demokratisk process som störningsmoment. Som regel hålls de dessutom i olika lobbygruppers och särintressens grepp.
EU:s demokratiska underskott är förvisso i stora delar en institutionell fråga. Men det förkroppsligas även av politiker och icke-valda byråkrater som lever i ett glastorn. De har en enda talang: De behärskar det politiska spelet – vilket är en process och en liturgi som används för att undvika att folket lägger sig i besluten eller ens får reda på vad som verkligen sker.
Det parlamentariska systemet har reducerat demokratin till ett tomt skal – vars främsta syfte är att ge något slags formell legitimitet åt den härskande politiska klassen. Samtidigt gröps våra medborgerliga fri- och rättigheter ur, rättsstaten försvagas, transparensen minskar och allt fler beslut fattas bakom stängda dörrar. Det medborgerliga inflytandet är så gott som obefintligt – och folket ställs ständigt inför fullbordat faktum.
Vi bör allvarligt tänka igenom vad detta får för konsekvenser för vårt samhälle.
/ HAX
