Det är som bekant en sak att göra fisksoppa av ett akvarium och en helt annan sak att göra det motsatta.
Förfallet inom byråkratin har pågått länge. Som jag redan berört flera gånger är ett problem att regeringen inte följer de lagar som säger att man endast får tillsätta chefer i förvaltningen utifrån meriter och kompetens. På denna punkt bryter regeringen rutinmässigt mot regeringsformen, som är en av våra grundlagar.
Men det är inte hela bilden. Här finns flera samverkande faktorer. En är att ämbetsmannaansvaret i praktiken, i vart fall delvis avskaffades av Olof Palmes regering innan maktskiftet 1976.
Låt oss kika på vad Wikipedia har att säga om saken. (Länk»)
”Ämbetsmannaansvar var det straffrättsliga ansvaret för offentligt anställda som gällde i Sverige före ämbetsansvarsreformen och fram till 1 januari 1976.
Fel eller försummelser i tjänsten kunde leda till ansvar för tjänstefel. För tjänstefel dömdes en offentligt anställd som av försummelse, oförstånd eller oskicklighet åsidosatte vad som ålåg honom enligt lag, instruktion, annan författning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet. Möjliga påföljder var böter och fängelse, men även de särskilda ämbetsstraffen suspension och avsättning kunde tillgripas.”
Efter »reformen« ser det ut så här…
”Straffansvaret för tjänstefel och de särskilda ämbetsstraffen avsättning och suspension avskaffades och ersattes av tre nya ansvarsregler: oriktig myndighetsutövning; mutbrott; brott mot tystnadsplikten.”
Man kan läsa mer i Brottsbalkens 20 kapitel. (Länk»)
Problemet är att lagen nästan aldrig tillämpas och att nästan aldrig någon döms – trots att allt fler anställda inom offentlig förvaltning sägs anmälas för tjänstefel. (Länk»)
Det som gör en offentliganställd tjänsteman så speciell är att denne har långtgående maktbefogenheter gentemot den enskilda medborgaren. Därför måste denna makt utövas med skicklighet, omdöme, respekt för rättsstaten och oväldigt. Gör man avsteg från detta måste makten kunna ställas till svars.
Speciellt angeläget är detta då tjänstemannamakten kommit att bli allt mer politiserad. Omfattande maktbefogenheter kombinerade med en politisk agenda är en giftig kombination. Det öppnar dörren för maktmissbruk på vid gavel.
Ämbetsmannaansvaret / tjänsteansvaret skulle förmodligen kunna återupprättas av en majoritet av riksdagens ledamöter redan i dag. Men inget tycks hända. (Det är i sammanhanget ynkligt att den förra borgerliga regeringen, trots sina åtta år vid makten, aldrig lyckades ta tag i frågan.)
Kanske är man osäker på hur man skall närma sig ämnet.
Därför kan det vara en idé att se hur det går till i våra grannländer, till exempel Tyskland.
Där finns ett system med »beamte« som är ett slags tjänstemannaexamen som å ena sidan medför ett stort personligt ansvar för maktutövningen – men i gengäld en i princip livslång anställning och pension. Det finns något tilltalande över idén – då den inte bara främjar ett ansvarsfullt förhållningssätt, utan även är en garanti mot politiska påtryckningar. (Länk»)
Detta är bara en av flera modeller man skulle kunna utgå från. Det viktiga är att man gör något. Och man bör passa på att smida medan järnet är varmt, nu medan haveriet inom Transportstyrelsen finns i färskt minne.
/ HAX
