Blir det skogsbränderna som slutligen knäcker svensk socialdemokrati?
I normala länder, under normala förhållanden brukar en sittande regering kunna kapitalisera på en kris. Antingen genom att (i vart fall ge intryck av att) peka med hela handen och rida ut stormen. Eller genom att folk förmås att sluta upp bakom ledarskapet i något slags manifestation av nationell samling.
Men Sverige är inte ett normalt land och förhållandena är inte normala.
Den civila beredskap människor förmodligen förväntat sig skulle finnas har i samband med skogsbränderna visat sig vara minst sagt skakig. Och inte blir det bättre av att beredskapsmyndighetens ansikte utåt nu för tiden är Dan Eliasson, som har en lång historia av att missköta och ödelägga myndigheter (Migrationsverket, Försäkringskassan, Polisen) bakom sig. Detta känns helt enkelt inte stabilt.
På område efter område utmanas människors tilltro till staten. Försvaret kan inte försvara oss. Polisen förmår inte upprätthålla ordning eller utreda brott. Och trots världens femte högsta skattetryck har människor svårt att komma i kontakt med sjukvården – samtidigt som politisk styrning och byråkrati skapar köer tillräckligt långa för människor att dö i.
Möjligen är det lite orättvist att lägga allt ansvar vid Socialdemokraternas fötter. Men de har trots allt regeringsmakten. Till exempel verkar de inte ha lärt sig något om skogsbränder sedan brasan för fyra år sedan. Och de är de främsta tillskyndarna av det politisk-byråkratiska komplex som steg för steg urholkar statens kärnverksamhet – för att istället ägna sig åt politiskt korrekt trams.
Man kan också notera att staten idag har samlat på sig så mycket makt och att samhället blivit så komplext att det är en övermänsklig uppgift att sköta ruljansen. Och det är Socialdemokraterna som varit mer pådrivande än några andra i att flytta makt från individen, civilsamhället och marknaden till politiken.
Dessutom har vi en osedvanligt obildad, okunnig och inkompetent regering – jämfört med många andra länder. Man kanske inte skall överskatta betydelsen av examina och formella meriter. Men rent objektivt kan man ändå konstatera att landets nuvarande ministär inte är speciellt begåvad. Än värre blir det av att utnämningspolitiken blivit ett kotteri där kontakter och partibok – i strid med grundlagen – kommit att bli styrande istället för kvalifikationer och kompetens.
Lägg till detta en flyktingkris som stresstestat systemet och satt en del av dess svagheter i blixtbelysning. Som fått regeringen att vända ut och in på sig själv för att motivera sina tvära kast i migrationsfrågorna. Och som fått stora delar av Socialdemokraternas traditionella väljargrupper att knyta näven i byxfickan.
Man skall inte tro att allt som sker sker långsamt och gradvis. När ett system blivit tillräckligt saturerat av idioti, inkompetens och politisk inavel – då blir det metastabilt och kan kollapsa mycket snabbt. Inte sällan till följd av någon till synes mindre betydelsefull händelse eller förändring av parametrarna. Ett slags »tipping point« om man så vill.
Detta är en kris som kan drabba det politiska etablissemanget i allmänhet – men Socialdemokraterna i synnerhet. Som man bäddar får man ligga. Socialdemokraterna står inför en förtroendekris som en gång för alla kan komma att krossa bilden av dem som det statsbärande partiet.
Det tragiska är att det inte finns något speciellt mycket bättre att hoppas på. (I vart fall inte på banan idag.)
Alliansen spelar på fel planhalva – det vill säga på överhetens sida, inte individens.
Och järnrörspopulism kanske fungerar för feta tidningsrubriker, men den har inget av substans att tillföra vad gäller att bygga ett rimligt och fungerande samhälle.
Hela den svenska oppositionen lider rakt över av samma övertro på politiska lösningar som de rödgröna – och är därmed också en del av problemet.
Vilket är lite smolk i glädjebägaren, så här inför Socialdemokratins nära förestående sammanbrott.
/ HAX
