I princip allt blir värre ju mer man hetsar upp sig. Den som agerar i affekt drabbas av ett tunnelseende som gör att rimliga lösningar och möjligheter ofta förbises.
Själva reaktionen gör sedan att man övertolkar en verklig situation och dess realiteter. Sedan tenderar våra hjärnor att mer tro på denna övertolkning än på verkliga förhållanden – och genast är man inne i en ond spiral som bara leder till att man hetsar upp sig i onödan och fattar icke-rationella beslut.
Samtidigt räcker det ofta med vetskapen om att man tenderar att övertolka, för att man skall kunna bryta känslospiralen. »Jag tror att jag har brutit armen. Så intressant.« …som jag en gång hörde mig själv säga.
Det är sällan det är en händelse, en annan människas handlingar eller ord som gör oss upprörda – i sig – utan våra tankar om och vår tolkning av detta. Nu saknas det förvisso inte saker att bli upprörd över, på riktigt. Men man kan ändå hjälpa både sig själv och andra bättre genom att försöka hålla huvudet kallt.
Vilket leder mig till den pågående valrörelsen, som tycks vara ovanligt grinig.
Om jag tar på mig väljar-hatten kan jag tycka att det är väldigt lite konstruktiv debatt, diskussion och analys om hur vi kan få ett bättre samhälle. Istället ägnar man sig åt pajkastning och skyttegravskrig – inte med det allmännas bästa för ögonen, utan av krassa maktambitioner.
Men det är väl så det blir, när debatten drivs av dogmer och idéer som är mer eller mindre verklighetsfrånvända. Då måste verkligheten anpassas till kartan, vilket gör konstruktiv debatt omöjlig. Människor som förskansat sig i en tankemodell eller ambition är inte sällan kognitivt oförmögna att lyssna eller ta till sig alternativ information. Vilket på något sätt är ett stoppblock för utveckling och framåtskridande.
Själv försöker jag ha ett öppet förhållningssätt till saker och ting och att lyssna (för att försöka förstå, inte nödvändigtvis hålla med) till vad andra har att säga.
Vilket kan kopplas till en minimalistisk och öppen samhällssyn. Om folk vill leva i socialistiska kooperativ, gröna kollektiv, enligt en eller annan religion, högborgerligt eller hippie-liv – så var så goda. Allihop. Samtidigt. Så länge de inte stör, hotar eller skadar någon annan eller någon annans egendom.
Detta förutsätter en begränsad stat, så att människor själva får välja hur de vill leva sina liv utan att någon överhet gör det åt dem.
En stat som bara sköter det viktigaste – som till exempel försvar, ordningsmakt och rättsväsende. Där de flesta andra funktioner och strukturer växer och utvecklas spontant och stabilt – ur människors samlade erfarenhet, ur enskilda individers initiativ, ur ett livskraftigt civilsamhälle och en fri marknad. Utan fixerat slutmål.
Eller som F.A. Hayek uttryckte saken – evolutionära processer har inga slutmål. Se där, en kraftfull systemkritik i en mening.
Detta förutsätter även något slags »värdegrund«. Ett slags minsta gemensam nämnare för civiliserat mänskligt umgänge. Något som alla rimliga människor kan förstå och ställa sig bakom.
Vilket får mig att upprepa mitt ständiga mantra: Människor skall ha så stor frihet som möjligt. Gränsen för denna frihet går där man inskränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom. Dessutom skall alla medborgare vara lika inför lagen och ha lika rättigheter och skyldigheter inför det offentliga.
Vore inte det trevligt? Man skulle kunna kalla detta för en anti-politisk position. En vision om att begränsa den inkompetenta överhetens makt och att återföra makten till folket, till individen.
Så i brist på bättre får jag nog rösta på mig själv… Det är därför jag kandiderar till riksdagen (för Klassiskt liberala partiet). För att återföra makt från politiken och staten till de enskilda människorna och till civilsamhället. För att sätta verkligheten och verkliga förhållanden framför dogmer och maktbegär.
Det är i vart fall en helt unik USP.
/ HAX
