För att representera en illa beryktad, havererad, mordisk ideologi på historiens skräphög är vänstern rätt framgångsrik. Vänsterpartiet går bra i opinionen. Vänstern har i stort sett makten över media, kulturen och möjligen också utbildningen. Genom att målmedvetet besätta kommandohöjd efter kommandohöjd har den ett oproportionerligt stort inflytande över det svenska samhället.
Dels är vänstern, på riktigt, övertygad om att den själv är god och att alla andra är onda. Dels tar den sitt värv på största allvar. Dels har vänsterpolitiker (i den mån några sådana fortfarande kommer från en proletär bakgrund) större fallhöjd om de blir av med sina förtroendeuppdrag, än borgerliga som alltid kan gå tillbaka till näringslivet eller golfbanan.
Utan att generalisera allt för mycket kan man även anta att vänstermänniskor är mer benägna att aktivera sig politiskt än borgerliga, som istället har riktiga jobb att sköta.
En vinkel på vänsterns makt över samhällsklimatet aktualiserades under Pride-veckan i Stockholm. Samtidigt som det nya partiet Medborgerlig Samling portades hölls öppningstalet av en partipolitiskt aktiv gammelkommunist och en artist uppträdde i en tröja med hammaren och skäran. Det är så absurt att man saknar ord.
Men åter är detta ett tecken på vänsterns envisa nit och borgerlighetens mer finkänsliga manér. Ingen skulle komma undan med att uppträda – på Pride eller någon annanstans – i en tröja med ett nazistiskt hakkors. Vänstern (och en hel del anständiga människor) skulle då genast resa sig i protest.
Däremot går det alltså bra att hylla kommunismen, trots att den har fler liv på sitt samvete (ungefär fyra gånger så många) och att dess totalitära vansinne var helt i klass med Hitlers Tyskland. Från borgerligt håll hörs i dessa sammanhang vanligtvis bara en uppgiven suck.
Att kommunistiska symboler och ikoner förvandlas till modeaccessoarer är inte bara stötande. Det trivialiserar, normaliserar och relativiserar kommunismens brott. Vilket i sin tur ger vänstern ökat svängrum. På så sätt kan nya generationer förledas att upprepa historiens misstag.
Tro nu inte att jag vill förbjuda vare sig kommunistiska eller andra mordiska lärors symboler. På sätt och vis är det bra om man får klart för sig vilka människor det är som kan tänkas bära dem. Så att man vet var man har dem.
Däremot stör jag mig på den flathet som de möts med. Skyltar man med reklam för död, förtryck, utrensningar, massmord och terror – då måste alla vi andra säga ifrån. Och de som pryder sig med dessa symboler får finna sig i att bli kritiserade och ifrågasatta.
Som bekant är de anständiga människornas tystnad ett problem.
/ HAX
