Friedrich von Hayek påpekade att evolutionära processer inte har något slumål. Vilket i en mening beskriver vad som är problematiskt med dagens Sverige.
Vårt samhälle utvecklas ständigt, på olika plan och på olika sätt.
Ett sätt att förhålla sig till detta är att lita till att denna utveckling sker spontant, självorganiserande, frivilligt och erbjuder en mångfald ur vilken de bästa sätten att göra saker växer fram ur erfarenhet och de många människornas behov och önskemål. Det vill säga att i huvudsak lämna samhällsutvecklingen till folket, civilsamhället och marknaden.
Ett annat förhållningssätt är att ha en fix idé om hur samhället skall fungera och vara organiserat, som man sedan försöker påtvinga hela det nämnda samhället ovanifrån. Vilket – målat med bred pensel – i allt för stor utsträckning är hur Sverige fungerar idag. Detta är problematiskt på flera sätt…
För det första är det arrogant på gränsen till storhetsvansinne att tro att något slags överhet är bättre på att styra samhällsutvecklingen än tio miljoner medborgare, civilsamhället och marknaden. Så allvetande och allsmäktig kan ingen vara. Därför blir utfallet sämre än om folket fått sköta sig självt.
För det andra måste den idé man i så fall försöker applicera verkligen vara bra, genomtänkt och fungerande. I Sveriges fall handlar det om en urvattnad variant av socialismen – som praktiskt och historiskt visat sig vara en samhällsmodell som leder till elände, kösamhälle och förtryck.
För det tredje kräver uppifrån-perspektivet att överheten tvingar folket att göra på ett visst sätt, istället för som människor själva vill. En enhetlig modell skall då pådyvlas alla – istället för den uppsjö av behov, önskemål, preferenser, viljor, åsikter och möjligheter som skapar ett varierat utbud och mångfald i ett fritt samhälle.
Ett samhälle med ett stort inslag av tvång är för övrigt aldrig särskilt trevligt att leva i.
Låt mig så återvända till Hayek. Evolutionära processer, som ett samhälle, har inget slutmål. Vilket står i kontrast till olika utopier som vill låsa hela samhället, för all framtid, till vissa mönster eller tankemodeller. Sådant är rena absurditeter. Det kan inte fungera.
Som mestadels utlandssvensk slås jag ofta av hur det i andra länder finns fungerande system som bygger på långvarig spontan utveckling, erfarenhet, »best practice« och sunt förnuft. Samtidigt har motsvarande funktioner i Sverige slagits sönder för att ersättas med centralstyrning, enhetlighet, tvång och dogmer. Det är till exempel därför tillgången till primärvård inte är något problem i länder som Belgien och Tyskland – medan folk i Sverige svär över att det är svårt att få tid på vårdcentralen och över att de aldrig får träffa samma läkare. Det senare är problem som har skapats, helt i onödan, av våra klåfingriga politiker.
Det finns saker som förmodligen måste skötas gemensamt och därför även under demokratiska former. Men staten bör ägna sig åt så lite som möjligt och i största möjliga mån lämna människor, civilsamhället och marknaden ifred. Saker och ting fungerar helt enkelt bättre då.
Och vad gäller den samhälleliga kärnverksamhet som ändå behöver skötas gemensamt – så skall den utföras kompetent, kostnadseffektivt och med respekt för den enskilda individen.
/ HAX
