Människor vill leva på olika sätt. Vissa vill leva i frihet och ta ansvar för sina egna liv. Andra vill bli omhändertagna av staten. Detta för att nu bara ta ett exempel.
Problemet är att alla inte kan få som de vill. Resultatet blir en stat där många människor inte trivs, inte får utlopp för sin kreativitet och sitt entreprenörskap, inte får leva sina liv efter eget huvud och tvingas vara med och finansiera sådant som de direkt ogillar.
Detta hänger samman med den parlamentariska demokratin och går kanske inte helt och hållet att undvika. Men det finns faktiskt modeller för hur ett samhälle kan organiseras för att göra skadan, tvånget och ofriheten mindre.
Den teoretiska grunden kan vi finna hos tänkare som Robert Nozick, som pekade på möjligheten att man kan ha olika samhällsbildningar som fungerar på olika sätt – och sedan låta människor rösta med fötterna.
Den praktiska modellen är en förbundsstat, där de olika delstaterna ges så stor frihet att välja sin egen väg som möjligt.
Det kan förvisso krävas sådant som ett gemensamt försvar, en central federal polismyndighet för hantera allvarlig och gränsöverskridande brottslighet, ett visst gemensamt ansvar för infrastruktur och så vidare. Man bör nog även tänka sig en konstitution som dels anger de gemensamma spelreglerna, dels slår fast medborgarnas grundläggande och okränkbara rättigheter.
Men i övrigt skulle de olika delstaterna få göra rätt så mycket som de vill. Vilket skulle leda till att man organiserar sig på olika sätt i olika delar av landet. Man går olika politiska vägar, prövar olika nivåer och modeller för offentlig verksamhet och kan kanske även lära sig av andras erfarenheter, misstag och idéer.
Det skulle vara rätt intressant att studera hur till exempel delstater med hög respektive låg skatt utvecklas. Man skulle även kunna pröva olika sätt att organisera sådant som sjukvård, utbildning och lokal ordningsmakt.
Dessutom skulle makten föras närmare medborgarna. Det skulle bli lättare att utkräva ansvar och att föreslå förändringar. Politiken skulle kunna bättre anpassas till lokala förutsättningar. Och det skulle tydligare framgå vad vi får för våra skattepengar.
Detta fungerar redan i varierande grad i andra länder, som USA och Tyskland.
Dessutom tenderar denna modell att skapa stabilare samhällen än de som genom centralstyrning skapar single points of failure. Vill man kan man gå ännu längre och decentralisera mycket av delstaternas makt till kommuner och städer.
Det hela måste i varje steg bygga på decentralisering. Man får inte göra samma misstag som EU – som ägnar sig åt överstatlighet, klåfingrig centralstyrning och byråkratisk micro management. Hela idén med människors fria rörlighet blir liksom poänglös om allt skall vara likadant överallt.
I slutändan handlar det om att låta människor leva i samhällsformer som passar dem själva så bra som möjligt. Om att skapa mångfald och frihet att välja. Om att var och en skall kunna leva på ett sätt som ökar den enskilda individens förutsättningar för ett lyckligt och harmoniskt liv.
/ HAX
