Lättja är ett mänskligt drag. Att inte anstränga sig mer än vad som är nödvändigt för att upprätthålla en fasad. Att hellre göra sådant som man tycker är roligt istället för sådant som faktiskt är viktigt. Att slå ihjäl tid med distraktioner.
Det samma gäller när det kommer till att skjuta saker på framtiden, att prokrastinera. Men detta kan bara delvis förklaras med lättja. Ofta är det fråga om saker som man är osäker på hur man skall förhålla sig till, sådant som man inte riktigt vet hur man skall hantera, sådant som går utanför ens kompetens eller som av något annat skäl upplevs som jobbiga.
Lättja och att skjuta saker på framtiden förekommer även bland de människor som är satta att sköta viktiga saker, som vårt land. Det finns till och med skäl att anta att detta är viktiga orsaker till att allt mer av det offentligas kärnverksamhet är i förfall. Politiker och byråkrater är ju också människor.
För den härskande politiska klassen tycks makt vara vad som prioriteras högst. Med den följer även fringisar som god lön, anseende, skojiga konferenser, resor och diverse andra förmåner. Inom politik och förvaltning finns också gott om tillfällen att slå ihjäl tid med att hålla (ofta helt onödiga) möten.
I den politisk-byråkratiska sfären är det även viktigt att motivera sin egen existens. Att finna nya saker att reglera, hantera och styra.
Sammantaget gör allt det ovanstående att saker och ting lätt blir som de blir. Att se till att ordningsmakten fungerar är krångligt och kräver kompetens. Men att gräva ner sig i gender-frågor är lätt. Att få skolan, vården, bostadspolitiken, integrationen, försvaret, energifrågorna och järnvägen på rätt köl är stora och jobbiga saker. Men att lägga sig i hur människor förväntas leva sina liv är enkelt.
Så politiken och stora delar av förvaltningen ägnar sig åt annat än sin kärnverksamhet. Det är egentligen inte alls konstigt. Men det får allvarliga konsekvenser. Existerande regelverk, verksamhetsplaner och rutiner förfaller. Ändrade förutsättningar och nya, verkliga utmaningar ignoreras. Man hoppas att saker och ting rullar på ändå. Vilket de inte gör.
Istället ägnar sig våra politiska ledare åt diffusa symbolfrågor, åt sådant som är politiskt trendigt, åt ideologiska hobbyprojekt, åt klåfingrigt förmynderi och åt att lägga sig i sådant som de egentligen inte har med att göra. Och då blir det som det blir.
Svensk politik och offentlig förvaltning måste lära sig att fokusera på sådant som är viktigt (och som inte sköts bättre av civilsamhället eller marknaden). Kompetensnivån måste höjas. Och man måste ta tag även i de jobbiga sakerna, utan att blockeras av hänsyn till kortsiktiga opinionssiffror. Det är dags att sluta tramsa och istället jobba hårdare.
För det duger inte att samla på sig makt för att sedan försumma sina uppgifter eller vara för inkompetent för att sköta dem. Om det finns något som ett samhällskontrakt, då har medborgarna rätt att kräva att även staten håller sin del av avtalet. Och skattebetalarna har rätt att få valuta för sina pengar.
I annat fall har politiken och stora delar av förvaltningen inget existensberättigande.
/ HAX
