Alla riksdagens partier är i någon mening maktpartier. Men Socialdemokraterna står i en klass för sig. Maken till uppblåst, självupptaget och arrogant politiskt parti får man leta efter.
Just därför är det så underhållande att se hur makten just nu ligger utom räckhåll för sossarna. Bitterheten. Förnekelsen. Arrogansen. Ygeman.
Socialdemokraternas självbild är att de är det naturligt statsbärande partiet. Att en eventuell (men föga trolig) blocköverskridande regering skall ledas av dem själva tar de för givet. Det är som om de betraktar landet som sin egendom.
Det påstås att S medvetet inväntade valrörelsens slutspurt, för att då kunna rycka – och på så sätt få sitt sämsta valresultat sedan den allmänna rösträtten infördes att ändå framstå som en relativ framgång. Vilket inte skulle förvåna mig. Socialdemokraterna är nämligen mycket väl medvetna om att bilden av verkligheten är viktigare än själva verkligheten.
Men verkligheten är ändå som den är. I gruppen »arbetare« har S bara 31% av rösterna, med SD som god tvåa på 26%. Bland de yngsta väljarna är Moderaterna större. Och bland män är SD större.
Hela den politisk-fackliga samverkan som utgjort en hörnpelare i den svenska »arbetarrörelsen« är nu ifrågasatt. Hur kan man upprätthålla den när inte ens var tredje arbetare röstar på S?
Förstagångsväljarna sviker och den enda åldersgrupp där sossarna fortfarande har ett stabilt grepp är bland dem som är 65+. Att vara så beroende av »sistagångsväljarna« är en demografisk mardröm.
Ideologiskt har S blivit allt mer indraget i det identitetspolitiska träsket. Och geografiskt går man allra bäst i bidragsberoende utanförskapsområden. Bilden av ett rekorderligt arbetarparti håller på att flagna.
Socialdemokraterna leds av en man som fått sitt uppdrag inte för att han ville, utan för att han glömde ducka. Den ofrivillige partiledaren, tillika statsministern. Det säger också en del.
Socialdemokraterna är helt enkelt för skadeskjutna för att kunna regera, även om makten skulle ligga inom räckhåll för dem. Vad de behöver nu är en time out för att blicka inåt i kontemplation. Att fundera på vad de egentligen vill och vart de är på väg. Att överväga att för första gången på över hundra år tänka en ny tanke.
/ HAX
