Tror C & L verkligen på fullt allvar att SD, S och V skulle släppa fram en regering bestående av Alliansen och MP? Eller att M och KD över huvud taget vill regera tillsammans med Åsa-Nisse-marxisterna?
Eller att M, KD och SD skulle släppa fram en L+C+S+MP-regering? Nej, en sådan skulle behöva aktivt stöd från V. Kommunisterna. Vilket borde vara minst lika otänkbart för mittenpartierna som att luta sig mot SD. Och Sjöstedt skulle för övrigt inte sälja sig billigt.
Det finns en teoretiskt möjlig konstruktion som skulle kunna fungera. En M+KD-regering. Men till den har C & L just stängt dörren. Såväl vad gäller aktivt som passivt stöd. Detta trots att de med en sådan skulle få den statsminister de påstår sig vilja se. Och trots att detta är det enda någorlunda realistiska sättet att få ihop en regering som kan driva borgerlig politik.
Regera med stöd av kommunisterna eller ett förnedrande nyval som förmodligen ändå inte löser något – det är mittens enda återstående alternativ till att släppa fram Kristersson.
Samtidigt kan man konstatera att Stefan Löfven noga håller sig borta från tv-kamerorna – kanske för att kunna stå vid sidan av tjäbblet, om han på något oklart sätt ändå skulle få tillfälle att gripa makten.
Det kan vara så att S är beredda att ta en rövare, att de faktiskt vill ha ett nyval. Om ett sådant resulterar i lite förändrade mandat och att ett eller flera småpartier åker ut riksdagen, då kanske bollen är i spel igen. Men bara kanske.
Sossarnas starka slutspurt i höstens valrörelse tycks för övrigt ha stärkt deras självförtroende – trots att partiet då fick sitt sämsta valresultat sedan den allmänna rösträtten infördes.
För SD är allt som vanligt. Allt de behöver göra är att luta sig tillbaka och låta de andra driva väljarna i deras famn. För dem är ett extraval en möjlighet, inte ett problem. SD har en politisk offerkofta stor nog att växa i.
Om man räknar med att talmannen presenterar en statsministerkandidat varannan vecka, då kan vi hålla på fram till jul innan det blir dags att utlysa nyval. Vilket i så fall skulle kunna hållas framåt februari eller, mer troligt, mars månad.
Men, låt tiden gå. Borgerliga regeringar brukar ju ändå vara rätt lama när det gäller att föra borgerlig politik. Och sossarna bör inte kunna göra allt för mycket skada som expeditionsministär. Så vi klarar oss nog ändå.
Under tiden kan alla andra fundera över om det verkligen är så klokt att lämna samhällelig verksamhet i händerna på en inkompetent politikerkår.
Parallella samhällsfunktioner håller för övrigt redan på att byggas upp. Vaktbolag måste patrullera där polisen lyser med sin frånvaro. De som har råd (eller tjänsteförmåner) har privata sjukförsäkringar, som i vart fall ger dem tillgång till snabb och effektiv primärvård. De bättre friskolorna ger åtminstone några unga människor en chans att satsa på sina studier.
Vilket leder till att vissa får bättre säkerhet, vård och utbildning än andra. (Eller över huvud taget.) Vilket är orsakat av den härskande politiska klassens inkompetens. Den har gapat över mer än den förmår hantera. Ett vanskött, genomreglerat högskattesamhälle är förfärligt för alla – men allra mest för fattigt folk.
I mycket grova drag brukar det vara så här historien upprepar sig. Slentrian, förfall och arrogans från en överhet som lever gott på folkets bekostnad. Tills folket tröttnar och störtar de styrande. Sedan tillsätts en ny ledning, som även den så småningom drabbas av maktens berusning och övermod. Sean börjar allt om från början igen.
Inte för att jag tror att svenska folket kommer att resa sig i första taget. Men ironiskt nog tycks konflikträdsla vara en utmärkt grogrund för allvarliga samhällskonflikter.
/ HAX
