Det finns ämnen jag saknar i det svenska politiska samtalet. Som hur man tänkt sig välfärdsstatens långsiktiga finansiering. Vilket är något som verkligen borde diskuteras, eftersom systemet i grunden fungerar som ett pyramidspel.
Men sådant bör man kanske inte diskutera nu för tiden? För att inte skapa oro och instabilitet. För att inte rikta uppmärksamhet mot att systemen just nu tillförs mer folk än pengar.
Det faktum att det inte pågår någon offentlig diskussion om detta gör att man kan undra om höga vederbörande är uppmärksamma på problemet. Eller om de bryr sig. Eller om de alls förstår vad som är problematiskt.
Ta en sådan sak som pensionerna. De är beroende av god tillväxt. Utan tillväxt kommer vi att få fler fattigpensionärer. Men tillväxtprognoserna kunde se roligare ut. Detta är ett problem i sig. Som man på något sätt måste förhålla sig till. Men det är bara början.
När det nu kommer till nytt folk som så småningom skall ha ut pengar ur systemen, men som själva inte har bidragit ekonomiskt till dessa – då uppstår krassa ekonomiska problem. Då kommer det allmänna rättsmedvetandet att utmanas och solidariteten att prövas. Vilket i sin tur kan göra integration och ömsesidig respekt än svårare att uppnå.
Samtidigt bör påpekas att välfärdssystemen inte nödvändigtvis handlar så mycket om individens välfärd som om makt. Välfärdsstatens politiska funktion är att människor skall göras beroende av den. På så sätt förvandlas folket från fria individer till lojala undersåtar. Möjligen är detta mål överordnat ansvar och ekonomisk realism.
Det finns fler vita fläckar i den svenska samhällsdebatten. Fler områden där man som medborgare gärna vill veta hur överheten egentligen tänker hantera saker och ting. Allt för ofta visar det sig dock att systemets ansvariga beslutsfattare inte är kompetenta nog att hantera sådant de iklätt sig ansvar för. Eller att de inte bryr sig. Att de låter sin trädgård förfalla. Att de har förlorat sin ambition; givit upp sin nyttofunktion. Dessutom verkar de i en mental miljö av ängslig politisk korrekthet, postmodernism och identitetspolitisk pseudoverklighet – som knappast främjar ansvar, rimlighet eller kostnadseffektivitet.
Sverige behöver ett politiskt ledarskap som vågar och förmår ta tag i kompetens- och ansvarsfrågorna. På den punkten väcker regeringen Löfven 2 inga större förhoppningar. Snarare tvärtom. Det är en kompromissregering med svagt mandat, som driver kompromisspolitik. Den saknar den styrka som krävs för att städa upp i statsapparaten. Och förmodligen även viljan.
Så allt får rulla på som vanligt, i något slags samhälleligt självsabotage.
/ HAX
