Jag har den irriterande ovanan att vilja förstå. Det gäller även när människor tycker eller gör saker som jag inte håller med om. Det är först när man finner ett resonemangs eller en idés kärna som man kan förstå var dess tanke kan ha gått fel. Det är först när man inser vad som motiverar och driver människor som man kan förhålla sig till dem – och i bästa fall finna sammanfallande intressen eller incitament för förändring.
Förvånansvärt ofta finns det ingen direkt tanke, analys eller logik bakom människors åsikter och handlande. Bara känslor och reflexmässiga reaktioner. Vilket i sig är en intressant och värdefull iakttagelse.
Avund är i sammanhanget en intressant drivkraft, med flera bottnar. Och ett lika enkelt som effektivt politiskt eller populistiskt vapen. Speciellt för den som vänder sig till grupper av människor. Dess logiska slutpunkt är stöld, konfiskation, plundring och kränkning av andras naturliga rättigheter. (Däri ligger även ett frö till varför socialism i dess olika former misslyckas. Man får helt enkelt slut på andra människors pengar. Och driftiga människor röstar med fötterna och tackar för sig.)
Begreppet »ressentiment« / »resentment« är särskilt intressant. Det kan översättas till ungefär förbittring, förtrytelse eller harm på svenska. Dess toretiska rötter går tillbaka till Kierkegaard och Nietzsche och beskriver, enligt ett välkänt uppslagsverk på internet »ett känsloläge hos individer, som anser sig förorättade eller underlägsna«.
Någonstans läste och fastnade jag för teorin om varför »vanligt folk« är så upprörda över att en direktör kan ha, låt säga 50 gånger högre lön än en arbetare i samma företag. Skälet är inte att han inte är värd sin lön. Det jobbiga är att han ÄR värd den. Och att folk är medvetna om detta – vilket i sin tur speglar att de själva inte är lika företagsamma, driftiga och lyckade. Det är vad som svider. Det är vad som riktar vreden över det egna misslyckandet eller de egna bortslarvade livschanserna mot yttre objekt.
Här någonstans tror jag att man kan finna källan mycket av allt från kriminellt beteende bland unga män i problemförorter till (vissa former av) postmodernismens förnekande av fakta, logik och verkliga förhållanden. Eller den identitetspolitik som endast kan mäta sig med nynazismen vad gäller att vara fixerad vid människors utseende, etnicitet och andra särskiljande drag. Man bör fundera över om inte allt detta är misslyckade och destruktiva försök till självhävdelse – å egna eller andras vägar. Och i vad mån de grundar sig på verkliga förhållanden eller »bara« på negativa tankemönster. Eller politiskt mode.
Det otäcka är att vi här har att göra med något slags psykologisk urkraft, som inte drar sig för att slita sönder och trampa på sådant som är viktigt i ett upplyst, framåtskridande samhälle. Och även i en liberal demokrati, för den delen. En kraft som i slutändan kan komma att störta de idéer, strukturer och värden som vuxit fram under tusentals år, strävande efter att skapa ett civiliserat och öppet samhälle med plats för alla.
Detta kan kanske låta som en närmast konservativ tanke. Men det är det inte. De konservativa är också fyllda av harm, fast på ett annat sätt. Och den västerländska civilisationens idéer, strukturer och värden har endast kunnat utvecklas i ett relativt fritt samhälle, i urval ur mångfald och utifrån erfarenhet.
Snarare handlar dagens strid om att försvara Upplysningen.
/ HAX
