Jag blev politiskt aktiv i slutet av 1970-talet. I Gösta Bohmans Moderaterna. Karln kunde tala i timmar, inför en hänförd publik. Och han talade inte bara om dagsaktuella frågor.
Han utgick från idéer, till exempel när han proklamerade »en liberal revolt mot offentlig maktfullkomlighet, mot växande byråkrati, mot den pågående politiseringen av samhället och mot tendenserna att begränsa spelutrymmet för enskilda människor.«
Det var en linje som stärkte partiets varumärke, även om det inte alltid gav de valresultat man hoppades på. I början av 80-talet pekade partiets attitydmätningar på att folk i allmänhet uppfattade Moderaterna som kompetenta och konsekventa. Och det fanns en spridd vision, ett slags svensk dröm om att det faktiskt gick att lyckas.
Moderater var ideologiskt skolade, frimodiga, bildade, intressanta och brann för en idé om att göra Sossesverige till ett friare land. Med individen i centrum. Man stod som något slags riddarvakt vid värden som människans naturliga rättigheter, rättsstat och medborgarnas rätt till privatliv.
Idag är Moderaterna skadeskjutna. Den ideologiska grunden saknas. Och u-svängarna i migrationsfrågorna gör att väljarna inte kan veta om det verkligen går att lita på partiet. Värdeomdömen som kompetenta och konsekventa är bara att drömma om. Frimodet har ersatts av en ängslig inställsamhet. Och man har internaliserat mycket av vänsterns agenda och problemformuleringar.
Samtidigt som det är trångt i mitten finns en ledig position i svensk politik: individuell och ekonomisk frihet – samtidigt. Vilket, om man intar den, är en mycket stark position. Åter till Gösta Bohman:
»Nej till kollektivism och statlig makt.
För förnuft, logik och frihet från fördomar.«
Finns det ett stridsrop som passar bättre för vår tid?
Finns det inte ett behov av ett uppriktigt, rimligt och demokratiskt stabilt parti på högerskalan? Ett parti som sätter kompetens och de enskilda medborgarnas intressen i främsta rummet? Ett parti som vill och törs ta tag i surdegarna? Ett parti som ingjuter lite hopp om en framtid där individen har möjlighet att påverka sin livssituation? Ett parti som litar på civilsamhället, som tror på frivilligt samarbete, som sätter värde på erfarenhet och ansvar?
Svaret brukar bli tystnad.
Själv föreställer jag mig gärna att jag har varit rätt så idémässigt konsistent genom åren, även om jag inte kom i kontakt med de mer radikalt frihetliga idéerna förrän under senare halvan av 80-talet. Men samtidigt har Moderaterna sladdat runt ordentligt.
Idag är jag medlem i det lilla Klassiskt Liberala Partiet, som jag tycker är det enda som fortfarande tar individens parti. Det skulle förmodligen vara en smula för radikalt liberalt för Gösta Bohman. Men det är ur hans visioner om frihet och respekt för den enskilda människan som den svenska frihetliga rörelsen vuxit fram.
Nu återstår att se om Moderaterna förstår vad de måste göra. Eller om framtiden ligger någon annanstans. Möjligen kan det vara så att hela den svenska borgerligheten blivit så absorberad av den härskande politiska klassen och dess maktambitioner att kampen för ett friare Sverige nu bäst förs utanför partipolitiken.
/ HAX
