Alla som någon gång haft förstahandsinformation om något som media rapporterat om vet att medias rapportering som regel inte är helt korrekt. Och ibland helt tokig. (När jag jobbade i Europaparlamentet fick vi ofta nöja oss med om media fick saker och ting »tillräckligt rätt«.)
Alla som någon gång oombedd försökt få något publicerat i traditionell media vet att nålsögat är litet och att det har många väktare. Och att man måste vara i synk med nyhetscykeln – hur bra, viktig och uppseendeväckande information man än har att tillföra.
Och alla som försökt föra in en fråga i den allmänna debatten vet att den måste anpassas till rådande mediedramaturgi. Vilket lätt blir en aning krystat.
Sedan uppstod internet. Plötsligt blev det möjligt för vem som helst att tillföra information, granska fakta, gräva, bidra med bild eller video eller att göra en egen analys. Plötsligt kunde vem som helst göra sin röst hörd i ett globalt nätverk som är igång dygnet runt, året runt. Plötsligt kunde även de som inte lyckas ta sig in på DN Debatt göra sin röst hörd.
Att få genomslag och nå viralitet är en annan sak. För att delas måste en text ge den som delar informationen nytta i form av social valuta. Och för att få fäste måste en fråga upplevas som relevant. (So what? Why should I care? What’s in it for me?) I grunden måste man ha något att komma med för att få genomslag. Men med internet har i vart fall alla en möjlighet att nå ut till en bredare publik.
Detta stör såväl våra politiska makthavare som traditionella media. De är vana vid att sätta agendan. De är vana vid att få göra urvalet. Och de är vana vid att få sista ordet.
Det är därför vi ser förslag som EU:s nya direktiv om upphovsrätt, som kommer att göra det mycket svårare för vanligt folk att få genomslag på olika nätplattformar och i sociala nätverk. Förslag som utarbetats i nära samarbete mellan Big Government, Big Media och Big Entertainment. Sett ur deras perspektiv är vanligt folks möjlighet att göra sig hörda, alternativa media och nätbaserad politisk aktivism bara störningsmoment.
För traditionell media är detta en rent existentiell fråga. I grund och botten handlar det om att de ogillar och att de är oförmögna att hantera konkurrens. Så de gör som alla andra som har tumme med den politiska makten. De ber om särlagstiftning, så att de slipper anpassa sig till en förändrad marknad och ny konkurrens.
I långa loppet kommer de dock inte att lyckas. De må ställa till med mycket skada på vägen. Men det är som Jan Stenbeck en gång uttryckte saken: Politik må slå pengar. Men teknik slår politik.
EU kan införa hur mycket av sin mycket märkliga »länkskatt« som helst. De må tvinga på alla nätplattformar orealistiska krav om filtrering och censur. Men allt de åstadkommer är att påskynda den tekniska utvecklingen – till exempel av nya distribuerade, decentralicerade plattformar – där det helt enkelt inte finns någon som kan filtrera eller censurera.
Med internet är anden ute ur flaskan. Och vi är knappt ens i början av den tekniska utvecklingen. Vi kommer att få ett samhälle med i princip fri information oavsett vad den politiska makten och de gamla mediehusen tycker om saken. Men först måste vi ta oss igenom en tid av vånda som har vissa likheter med vad introduktionen av tryckpressen förde med sig.
/ HAX
