Alla talar om att värna demokratin mot än det ena, än det andra. Vilket får mig att fundera. Historiska processer tenderar att upprepa sig. Vilket inte är samma sak som att skeenden som sådana upprepar sig. Var tid har sina underströmmar. Eller som man säger i Tyskland: Historien upprepar sig inte, men den rimmar.
Det vi ser just nu är en politisk elit som tappat kontrollen. Alla principer är som bortblåsta. Nu handlar det bara om makt. Samtidigt är nämnda politiker dåliga på att vårda sin trädgård. Saker och ting som de lagt under sitt ansvar tycks fungera allt sämre.
När centrala samhällsfunktioner inte fungerar – eller upplevs inte fungera – blir medborgarna naturligtvis oroliga. Det handlar om deras trygghet. Att belasta folket med en av världens tyngsta skattebördor och samtidigt missköta samhällelig kärnverksamhet är en dålig plan. Svensken må vara saktmodig, men underskatta inte nettobetalarnas vrede.
Hur kan vanligt folk säga ifrån? De kan alltid proteströsta på någon annan som inte heller har någon riktig plan. Men det tycks i det stora hela inte förändra speciellt mycket. Folk kan gå in i de politiska partierna. Men de kommer inte att komma speciellt långt om de vill riva upp himmel och jord. Den parlamentariska demokratin har helt enkelt lyckats tysta själva folket.
Vad kommer då vanligt, hederligt folk att göra? Jag vet inte. Och det vet inte den politiska eliten heller. Vilket gör den senare väldigt nervös. Den ogillar tanken på att den skulle kunna ställas till svars.
Så man bygger upp en aldrig tidigare skådad apparat för massövervakning. Man ser till att sno åt sig skattepengarna innan vanligt folk ens hinner få se skymten av dem. Man smygmilitariserar polisen och flyttar dess fokus från att tjäna och skydda medborgarna till att skydda överheten. Man kontrollerar, registrerar och snokar. Man försöker inskränka informationens frihet. Man gör människor ekonomiskt och administrativt beroende av staten. Man ser tyst på medan vi glider in i ett kontantlöst samhälle. Man stärker greppet om individen.
Nu kan man bara stärka sitt grepp om människor till en viss punkt, innan det börjar bli obehagligt. Någonstans blir det hela kvävande – vilket antingen leder till en motreaktion eller till att greppet hårdnar ytterligare. Förr eller senare blir det hela ett hot mot demokratins större principer och individens rättigheter. Många skulle säga att vi redan är där.
Jag minns en utfrågning i Europaparlamentet. Det var vår förra justiteminister Beatrice Ask (M) som frågades ut under det svenska EU-ordförandeskapet 2009. Holländska liberalen Sophie in ’t Veld gick hårt åt ministern. Hon ville veta om ordförandeskapet ens tänkt tanken att stanna upp ett ögonblick för att betrakta och utvärdera den övervaknings- och kontrollstat som vi byggt upp. Om inte annat, så för att se om vi är på väg åt rätt håll. Asks svar var att sådant hinns inte med.
Staten och den härskande politiska klassen kommer att sno åt sig så mycket makt och pengar som de kan komma undan med. Tills de stöter på motstånd – vilket bara kan komma från folket.
Men tyvärr verkar folket inte så värst intresserat av demokratins större värden, det heller.
/ HAX
