Frågan är om det ens är praktiskt möjligt att lämna EU. För britterna går det ju sådär. Risken är att vi sitter fast i ett träsk av korsbefruktade regler, gemensam byråkrati och sammanfallande intressen som det kan vara svårt att ta sig ur. Plus att folk inte riktigt bryr sig. EU har blivit det nya normala.
Just därför känns det så uppfriskande att ändå utbrista: Sverige ut ur EU!
Vi behöver inte detta extra lager av politiker och byråkrater. EU-politikerna är på riktigt allmänfarliga. Och vi har nog med överheten i Stockholm. Vi behöver inte ännu en, i Bryssel.
Enklast vore naturligtvis att tillsammans göra om det europeiska samarbetet från början och att göra rätt.
Då kan de länder som vill, teckna avtal om fri rörlighet för varor, tjänster, människor och kapital. Med möjlighet välja vilka av dessa pelare man vill ansluta sig till. Svårare behöver det inte vara.
Men det kommer ju knappast att ske. Med den gemensamma valutan har flera av EU:s tyngsta medlemsstater tillsammans surrat sig vid EU-skutans mast. Intresset för reformer och nya idéer är därmed begränsat. Nu fokuserar man på att upprätthålla den rådande ordningen bäst det går.
(Och det är klart, det blir ju lite spännande när vissa av valutaunionens länder börjar uppvisa en smula obalanserat beteende.)
Så Sverige får gå ur på egen hand. Ta ansvar själva. Sluta gömma oss bakom EU-direktiv. Återupprätta vårt självbestämmande. Föra makten närmare folket och individen.
Vilket är en utmärkt plan fram till dess man kommer ihåg hur det står till med svensk politik. EU eller svenska centerextremister som våra herrar? Det blir att välja vilken sorts galenskap man vill att överheten skall representera.
Det verkar på så många sätt som att vi är fångade i EU. Därför känns det lite som en plikt att ändå kräva vår frihet och vårt oberoende. Inte för att Sverige är överlägset – utan för att EU har utvecklats till ett politiskt och byråkratiskt monster. Vi måste fundera igenom det här förhållandet.
Sedan får väl folket bestämma hur det blir, i god demokratisk ordning.
Men om Sverige stannar kvar i EU – då kommer vi att tvingas fortsätta göda en ständigt svällande centralmakt med oändlig aptit, både vad gäller pengar och makt. Finns det några tankar om hur vi skall hantera det? Är det någon som tror att unionen frivilligt kan eller kommer att reformeras? Är det ens någon som försöker?
Och då skall jag påpeka att jag varnade er. Ständigt.
/ HAX
(Disclaimer: Jag kandiderar till Europaparlamentet.)
