Det kommer varningssignaler om att tillväxten är på väg att bromsa in. Detta borde vara Den Stora Frågan i svensk politik. Men som så mycket annat skjuter man den framför sig. Kanske för att man inte vet vad man skall göra åt saken. Kanske för att det man bör och kan göra inte är i linje med det styrande partiets ideologi eller intresse. Men för var dag som man blundar för problemet kommer fallet – när det kommer – att bli hårdare.
Tillväxt innebär att ekonomin växer och blir större. Vilket även innebär att det offentliga får mer pengar att röra sig med, utan att skatterna behöver höjas. Och eftersom de svenska skatterna inte kan höjas speciellt mycket mer är tillväxt det enda sättet vi kan få fungerande järnvägar, ny livräddande medicinsk utrustning, miljövänliga transportsystem, trygga pensioner som går att leva på, ett bättre utbildningsväsende, en fungerande polis och ett trovärdigt försvar.
Om det stämmer att vi står inför ett klimathot, då är tillväxt enda sättet att skapa de resurser som krävs för att finansiera den tekniska utveckling som krävs för att möta detta.
Vi har dessutom en omfattande asyl- och anhöriginvandring som kräver en sjuhelvetes tillväxt – eftersom många av de människor som kommer hit kommer att kosta de offentliga välfärdssystemen mer än de rimligen kan förväntas bidra med.
Detta för att inte nämna att folk vill ha det bättre, mer pengar att röra sig med och bättre livskvalitet. Utan tillväxt blir det inget med den saken.
För att klara allt detta måste Sverige bli en tigerekonomi. Vi behöver ett mer företagsvänligt klimat där det lönar sig att investera och att jobba. Vi behöver mer forskning och utveckling. Vi behöver fri handel, mindre krångel och ett samhällsklimat där entreprenörer betraktas som de hjältar de är. Vi behöver en mindre offentlig sektor och en större privat dito.
Men kommer detta att ske? Förmodligen inte. I god demokratisk ordning röstar svenska folket fram regeringar som fortsätter på den inslagna vägen mot avgrunden. Ansvar, konsekvensanalys och förståelse för ekonomiska fundamenta lyser med sin frånvaro. Istället fokuserar makthavarna på kulturell socialism (som identitetspolitik, ett bidragsberoende kulturliv och att försöka omskola folket).
Varför rapporterar inte media om detta? Kanske för att de redan har fingrarna i syltburken. All systemmedia är idag beroende av statsstöd för att överleva. Och man biter inte gärna den hand som föder en.
Att den svenska ekonomin på lite sikt står inför omöjliga utmaningar under rådande regim speglas i den fallande kronkursen. Ett lands valutakurs är en mätare, ett betyg på hur omvärlden uppfattar dess ekonomi. På den punkten får vi bevisligen underkänt.
Men vi fortsätter att skjuta problemen framför oss. Våra politiker tycks inte ens förstå problemet. Om några av dem trots allt förstår – då kan, vill eller vågar de ändå inte göra något åt saken. Och folket, det fortsätter rösta på dem.
Man behöver inte vara raketforskare för att förstå vart detta är på väg.
/ HAX
