Debaclet kring den moderate riksdagsmannen Hanif Bali riktar ljuset mot något intressant. Vänstern drar sig inte för vilka fula knep och tjuvnyp som helst. Borgerligheten är å andra sidan – med några få undantag som Bali – saklig, artig och väluppfostrad. Den är inte beredd att ge sig in i ett drängslagsmål. Den saknar vinnarskalle. Därför kan Socialdemokraterna fortsätta göra sig breda och betrakta landet som sin egendom.
Om man ger sig in i en politisk debatt underlättar det om man har rätt. Men det räcker inte. Det behövs inte ens. Genom att vädja till känslor och avund, genom politisk tribalism och med systemmedia som hjälpreda för att hålla agendan under kontroll sitter sossarna säkert. Detta trots att riksdagen ju faktiskt har en icke-socialistisk majoritet. Att regeringen är inkompetent spelar då ingen roll. Cirkulera, här finns inget att se.
Borgerligheten har alltid varit lite för fin i kanten för att gå in i hårdhänta politiska bataljer. Möjligen också lite för feg. Men de senaste 15-20 åren har det blivit alltmer uppenbart att borgerligheten även har internaliserat vänsterns världsbild. De borgerliga partierna har blivit socialister som vill ha en stor välfärdsstat, politisk detaljstyrning och morallagstiftning. Fast med aningen lägre skatt.
Detta kan ha med av-ideologiseringen av borgerligheten att göra. Om du inte vet vart du skall, så spelar det inte heller någon roll vilken väg du tar – sa katten till Alice. Om man inte vet varför man kämpar, då reduceras politiken till en torftig kamp om makten för maktens egen skull. Vilket raka motsatsen till den frimodighet och det engagemang som en ideologisk klangbotten skulle kunna ge.
Dessutom är maktapparaten ett korrumperande träsk. Alla är beroende av varandra för utkomst, uppdrag och status. Skattepengar slussas till dem som håller sig väl med makten. Även oppositionen är i detta avseende förtappad. I statsapparaten vet alla vad man förväntas tycka för att klättra i graderna. Detta är så långt från »allmännytta« man kan komma. Men man biter helt enkelt inte den hand som föder en.
Jag drömmer om en modig borgerlighet med lite djävlaranamma. Det finns helt klart utrymme för att vara den vuxne i rummet. Men det räcker inte. Inte på långa vägar. Man måste även våga gå i politisk närkamp med vänstern. Och det blir – med tanke på hur vänstern spelar spelet – aldrig vackert. Men det är helt nödvändigt om man vill vrida Sverige rätt igen.
Alternativet är att alla är korrumperade, att det inte finns något bättre att hoppas på och att samhällelig kärnverksamhet får fortsätta att förfalla. Då sviker borgerligheten inte bara sig själv, utan även svenska folket. Då saknar hela den härskande politiska klassen någon vettig funktion.
Vilket är det slags vakuum som kan skapa en plattform för farliga idéer och farliga människor. Om nu inte våra politiker hinner först – i sin iver att säkra sin makt över folket, den generella välfärdsstaten och sitt kamaraderi med allt mer drakoniska medel. Vi kan ju redan konstatera att de steg för steg urholkar våra grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter i namn av än det ena, än det andra.
Sammanfattningsvis är svensk borgerlighet i akut behov av en ideologisk lidnersk knäpp. Eller så behöver vi ett helt nytt, rekorderligt och modigt borgerligt parti. Men sådana försök brukar ju gå sådär.
/ HAX
