I ett demokratiskt samhälle har alla medborgare – från nobelpristagare till den mest lågutbildade och lågkvalificerade gatsopare – en röst var. Det är en princip som tillerkänner alla lika rättigheter, eller om man så vill »lika värde«. Vilket är en hygglig utgångspunkt.
Nu kommer någon att invända att nobelpristagaren möjligen är mer kvalificerad än gatsoparen vad gäller att göra ett väl genomtänkt och informerat politiskt val. Det må så vara. Men demokrati handlar inte nödvändigtvis om att göra sådant som är rätt och bra, utan om att erkänna varje människas lika rätt. Dessutom finns det ändå betydligt färre nobelpristagare än gatsopare…
Vad kan eller får man då göra i demokratins namn? Man kan uppenbarligen konfiskera människors egendom – för att genom skatten dels finansiera gemensamma nyttigheter, dels omfördela pengar från rika till fattiga. Frågan är utifrån vilken moralisk princip detta – speciellt omfördelningen – sker.
Svaret brukar bli att det är så det är demokratiskt beslutat. Men det är ett svar med flera svagheter. Hur försvarar man att äganderätten och rätten till frukterna av hårt arbete åsidosätts bara för att man är många mot få? Och OM detta skulle vara ett giltigt argument – vad mer har då en majoritet rätt att göra mot en minoritet? Vilka andra grundläggande rättigheter kan man då inskränka? Yttrande- och åsiktsfriheten? Rätten till liv och säkerhet?
Ett annat svar är att det handlar om rättvisa. Men det är att missbruka ett vackert och viktigt begrepp. För vari ligger det rättvisa i att under tvång beröva någon tillgångar som personen i fråga har förvärvat på ett hederligt (lagligt genom frivilliga transaktioner) sätt? Handlar inte det mer om avund och pöbelmentalitet?
Vilken är principen som gör att ett flertal anses ha rätt att kränka ett fåtals naturliga rättigheter?
På vilken moralisk grund (tips: den starkes rätt eller kollektivets behov är inte moraliska skäl) menar man att staten har rätt att göra sådant som är förbjudet för individen?
Grundläggande lagstiftning som kan upprätthållas med statens våldsmonopol räknas inte i sammanhanget – eftersom sådan har till främsta uppgift att skydda den enskilda individen mot övergrepp från andra.
Finns det för övrigt inte ett pedagogiskt problem i att fördöma rån, stöld, gängkriminalitet, klanmentalitet och bristande samtycke – när staten ägnar sig åt precis samma sak och utifrån samma haltande logik, om än i större skala?
Detta är saker vi bör diskutera. Vi bör göra det eftersom demokratin trots sina brister är det bästa styrelseskick vi har. Därför bör dess makt utövas med försiktighet, ödmjukhet, respekt, tolerans och öppenhet. Inte med arrogans, maktfullkomlighet och missunnsamhet.
Det är därför de grundläggande mänskliga rättigheterna – som är till för att skydda medborgaren mot övergrepp från överheten – måste försvaras och stärkas, inte ständigt urholkas och kompromissas bort. Det är därför politiken bör styra och ställa över så lite som möjligt i vårt samhälle. Det är därför makt över det egna livet måste återföras till den enskilda individen.
/ HAX
