Sverige famlar efter lösningar vad gäller skjutningar och på senare tid även bombattentat. En misstroendeförklaring mot justitieministern kan nog vara på sin plats. Han har ju trots allt det högsta politiska ansvaret sedan sex år tillbaka. Men frågan är om det på något sätt hjälper. Fäll en och det kommer en likadan i hans ställe.
Till att börja med behöver Sverige fler poliser. Och de poliser som finns skall syssla med rätt saker – det vill säga att fokusera på brott där människors liv, säkerhet och egendom hotas. Men istället ägnade till exempel polisen i Malmö förra månaden åt att fånga in 21 misstänkta sexköpare, som varken utgör något hot mot liv, säkerhet eller egendom. Och det finns många fler exempel på hur lagstiftningen och därmed även polisen inriktas på fel saker.
Tillgången på vapen är en annan faktor. Obligatorisk häktning för kriminella som bär omkring på olagliga vapen är naturligtvis ett steg i rätt riktning. Men samtidigt lägger polisen stora resurser på att göra livet surt för jägare, sportskyttar och andra som har fullt lagliga vapen och som inte hotar någon annans säkerhet. Detta är naturligtvis en helt bakvänd prioritering.
Sekretessfrågan kan också nämnas. Sekretess är viktig för att utomstående inte skall få tillgång till känslig information om människors privata förhållanden i myndigheternas register. Men att dessa myndigheter inte kan utbyta information sinsemellan när liv och allmän säkerhet står på spel är rent nipprigt.
Drogpolitiken är ett annat problematiskt område. Att överlåta försäljningen av narkotika till kriminella ligor är en makalöst dålig idé. Resultatet blir att man skapar samma slags destruktiva incitament som kastade in USA i en våldsspiral under alkoholförbudet på 1920-talet. Dessutom är det lite märkligt att Sverige med sådan bestämdhet driver en harm reduction-linje vad gäller alkohol men inte för narkotika.
Ett annat problem är våra fängelser. En stor del av anstalterna är rena ungdomsgårdarna där stökiga element tillåts bete sig lite som de vill – medan en del av de reformerbara intagna krossas mellan den kriminella miljön och kriminalvårdens fyrkantiga byråkrati. Hela fängelsemiljön är som gjord för att skapa gängstrukturer och för att knyta nya kontakter mellan olika kriminella nätverk. För att inte tala om att de är en drivbänk för religiös radikalisering. Om ambitionen är att klienterna (jo, termen är »klienter« nu för tiden) skall vara bättre människor när de släpps ut än när de blev inlåsta – då har systemet misslyckats.
I grund och botten är det här inte raketforskning. Människor tenderar att pröva gränser. Och möter de inget motstånd, blir det inga konsekvenser – då överskrids gränserna ifråga. Särskilt uppenbart blir detta när en allt större del av befolkningen inte är lika sävlig, konfliktobenägen och homogen som tidigare. Och när det samhälle som förväntar sig att folk skall underordna sig dess regler är så paternalistiskt, tråkigt och livlöst att många inte finner det mödan värt att räta in sig i ledet.
Slutligen skall man inte underskatta vad det innebär att vi har skapat ett samhälle där det i princip är omöjligt för vanliga människor att bli rika på hederligt, hårt arbete. Då kanske man inte skall bli förvånad om vissa väljer andra vägar.
På något sätt känns det som om en stor del av de problem vi ser nu för tiden helt enkelt beror på bristande sunt förnuft.
/ HAX
