Det svenska debattklimatet är uppskruvat, ofta på gränsen till hysteriskt. Men det är inte bara tonläget i sig som kan vara problematiskt. Ställningskriget leder även till att det blir svårare att finna lösningar på verkliga samhällsproblem inom ramen för det demokratiska samtalet och den demokratiska processen.
Man kan visserligen ifrågasätta vissa människors omdöme och verklighetsuppfattning. Men det innebär inte nödvändigtvis att allt de har att säga är fel, även om man kan vara en smula misstänksam. Istället bör varje tes, utsaga och uppgift prövas på sina egna meriter.
Det mest uppenbara exemplet är flyktingfrågan. Att avfärda människors oro för hur den påverkar välfärdssystemen, skatterna och den allmänna ordningen som rasism och främlingsfientlighet är direkt kontraproduktivt. Tvärtom bör den som är för en generös migrationspolitik ta sådana frågor på allvar. Att bara avfärda andras oro riskerar att göra det inslag av humanism som bör finnas i flyktingfrågan helt marginaliserat i den allmänna debatten.
Ett annat exempel är klimatfrågan. Överdriven alarmism leder till tunnelseende som landar i panik istället för ett konstruktivt förhållningssätt. Eftersom en del asiatiska länder ändå kommer att spräcka de globala klimatmålen vore det kanske bättre att diskutera hur vi skall kunna hantera de eventuella problem som då uppstår istället för att ägna sig åt symbolpolitik. Det vore, om inte annat, mer trovärdigt.
Stundtals går diskussionen över styr och slutar med att de som tycker en sak vill tysta dem som har en annan uppfattning. Vilket är oerhört arrogant – och farligt.
Vi lever i ett komplicerat samhälle där det är omöjligt att känna till alla parametrar, förstå alla samband och förutse alla konsekvenser. Därför behövs fler röster för att man skall kunna bilda sig en någorlunda korrekt bild av verkligheten – inte färre.
Om inte annat så lär oss historien att det ofta är fritänkarna, kättarna och de besvärliga människorna som driver utvecklingen och vårt samhälle framåt.
Man får helt enkelt leva med att det finns olika åsikter. Det innebär inte att man behöver eller bör undertrycka sina egna åsikter. Men samhällsdebatten skulle vinna något oerhört på om inte allt omedelbart möttes med reflexmässiga känsloutbrott. Speciellt som sådana gör det svårare att förhålla sig rationellt till vad det nu handlar om.
Ett samhälle där en part anser sig ha rätt att tysta och tvinga alla andra blir snabbt ett outhärdligt samhälle.
Ju äldre man blir, ju mer inser man att även ett visst mått av ödmjukhet kan vara till nytta. Och att man faktiskt inte vet allt. Man kan till och med umgås med tanken att det finns risk för att man emellanåt kan ha fel, eller att man i vart fall inte har hela bilden.
Då är nyfikenhet, mer information och fler röster vad som krävs – om man har ambitionen att röra sig framåt, utvecklas och lösa problem.
/ HAX
