Socialdemokraterna tycks ha målat in sig i ett hörn. De traditionella s-väljarna är missnöjda med att regeringen i delar driver en C+L-politik. De är obekväma med migrationspolitiken, nedmonteringen av kärnkraften och att myndigheterna tycks vara maktlösa mot gängkriminaliteten. Vänsterpartiets tålamod är på upphällningen. Samtidigt växer SD i opinionen och är nu förmodligen landets största politiska parti. Vore det val idag är det inte otänkbart att vi skulle få en M+KD-regering med stöd av SD.
Om man vill förstå hur S hamnat i denna situation måste man komma ihåg att för dem går makten före allt annat.
Stora delar av statsapparaten kontrolleras av S-trogna chefer och aktivistiska byråkrater. Arméer av NGO:er med en vänsteragenda är beroende av att regeringen försörjer dem med andra människors pengar. Och stora delar av kulturlivet är bidragsberoende och biter inte den hand som föder det, så länge skattepengarna trillar in. Statliga etermedia är beroende av en politisk majoritet med »rätt« värdegrund. Och tidningshusen av det politiskt kontrollerade presstödet.
För att allt detta skall fungera som tänkt måste S – till varje pris – bita sig kvar vid makten. Även om sakpolitiken blir lidande på vissa områden. Och även om det leder till att offentlig kärnverksamhet inte sköts som den skall.
Hela idén med socialism är att man vill styra hela samhället mot politiska mål, ändra på folk och politisera så gott som all mänsklig verksamhet. (Till skillnad från de borgerliga som – i vart fall i teorin – tror på individuell frihet, civilsamhället, marknaden, spontan ordning och erfarenhetsbaserad samhällelig evolution.)
Problemet för S är att de får allt svårare att fylla denna kostym i takt med att deras väljare inte bara blir allt färre utan även allt äldre. Försöken att bygga nya väljargrupper som går att muta med bidrag fungerar kanske delvis – men bara fram till den punkt där det går upp för folk i produktiv verksamhet att det är de som får betala notan.
Den avgörande krisen kan komma om S – i enlighet med Januariöverenskommelsen – ger sig på att reformera arbetsrätten. Då kommer V och förmodligen även LO att få nog. Därför kan man räkna med att regeringen gör allt den kan för att förhala denna fråga. Men samtidigt måste den hålla skenet uppe för att inte förlora sitt stöd från C+L. Möjligen hoppas Löfven att han har lyckats splittra de forna allianspartierna så till den grad att mittenpartierna trots allt sväljer förtreten. Men det är en balansakt på slak lina.
Det hela är ovärdigt och skadligt för landet. Men det kan inte hjälpas. Makten går före allt annat, även om den förlorar sin funktion. För S är makten överordnad allmännyttan.
Ju förr denna regering faller, ju bättre. Det handlar inte bara om bidragsinvandring, energi och ordning. Snarare är det en fråga om att vi behöver en regering som i ett vidare perspektiv prioriterar ett fungerande samhälle framför sitt egenintresse och sin makthunger.
För som det är nu kan det helt enkelt inte fortsätta.
/ HAX
