I veckan avslöjades att en svensk officer med ett antal delikata uppdrag inte alls var officer. Försvarsdepartementet hade enligt uppgift blivit varnat för ett år sedan. Men informationen hade varken nått försvaret eller försvarsministern.
Tankarna går till skandalen kring Transportstyrelsen, där en rad politiker och tjänstemän var medvetna om att känslig information om bland annat försvarets fordon och personal hanterades av icke säkerhetsklassad personal i utlandet. Men informationen fastnade på vägen och det påstås att bland andra statsministern aldrig fick reda på vad som skett. Idag sitter de ansvariga på nya poster i förvaltningen och i regeringen.
Kaoset med samordningsnummer för flyktingar och invandrare skall också ha varit känt i minst ett åt – utan att någon i ansvarig ställning tagit tag i frågan.
Så där håller det på. Viktig samhällelig verksamhet missköts. De som får veta gör inget åt saken. De aktuella missförhållandena består tills de slutligen läcker ut i media. Men ingen har vågat eller velat berätta för de högst ansvariga. Det är ansvarslöst, inkompetent, fegt, farligt och ett underbetyg för hela den politisk-byråkratiska sfären.
Det är dessutom att svika medborgarnas och skattebetalarnas förtroende. Vilket i sin tur gör det hela till ett demokratiskt problem.
Frågan är hur det blivit så här. Varför vårdar politikerna inte sin trädgård? Hur kommer det sig att människor i offentlig verksamhet allt som oftast verkar sakna omdöme och ansvarskänsla?
Det påminner i någon mening om organisationskulturen i det gamla Östeuropa. Allt styrdes uppifrån – vilket ofta ledde till att inget fungerade. Politiska mål fick företräde framför verklighet och sunt förnuft. Byråkratins tjänstemän tog på sig skygglappar och fokuserade på sitt även om uppgiften var meningslös, kontraproduktiv eller direkt galen.
Lite så känns det även i dagens Sverige. En förklaring kan vara att samhällsapparaten idag är så komplex att ingen riktigt vet vad som behöver göras. Vilket i sin tur är ett tecken på att politiken har lagt mer makt under staten än vad som går att hantera i ett centralstyrt system. Det kan samtidigt vara så att man sätter politiska mål framför sunt förnuft och fungerande verksamhet. Och att makten går före allmänintresset.
Media rapporterar ibland. Men nästa vecka är allt glömt. Väljarna fortsätter att ge makt till människor som uppenbarligen inte är mogna sin uppgift. Och i vad som måste betraktas som ren arrogans låter regeringen de inkompetenta syndarna komma tillbaka efter en kortare tid i karantän.
Ta historien med Transportstyrelsen som exempel. Där tvingades inrikesminister Anders Ygeman bort under hot om misstroendeförklaring. Men efter valet var han tillbaka. Som – trumvirvel – digitaliseringsminister. Det är ett rent hån.
En oroväckande tanke är att systemet kan ha slut på kompetent folk – samtidigt som man skapat ett centraliserat system som lagt så mycket makt under sig att viktiga saker helt enkelt upphör att fungera.
Det är hög tid för räfst och rättarting i svensk politik. Vi behöver ett systemskifte där kompetens sätts före politisk experimentlusta, där duglighet och ansvar görs till överordnade värden och där makten decentraliseras längst möjligt – i förekommande fall helst till civilsamhället och till individnivå.
/ HAX
