Tyskland har drabbats av svenska sjukan.
I delstaten Thüringen gav delstatsvalet en knapp majoritet för det borgerliga mainstream-partiet CDU, liberala FDP och främlingsfientliga AfD.
När delstatens ministerpresident skulle väljas gjorde AfD ett avsteg från vad som förväntades – och röstade i slutvoteringen (tillsammans med CDU) inte på sin egen kandidat, utan på FDP:s Thomas Kemmerich som blev ny ministerpresident.
Nu kan man tycka att det är bättre med en liberal ledare för delstatsregeringen än alternativet, som var DDR-anstrukna vänsterpartiet Die Linkes kandidat. Men naturligtvis är det inte så enkelt.
Att vinna en makt-votering med stöd av AfD är ett stort Nein. Speciellt i Tyskland. Kritik väller in från alla håll och i alla tonarter. Förbundskansler Merkel (CDU) kallar det hela oförlåtligt och kräver att beslutet skall rivas upp.
I skrivande stund lutar det åt att det kan bli fråga om nyval i delstaten. Vilket ironiskt nog kan komma att gynna AfD ytterligare.
Thüringen har alltså drabbats av något slags blockering som inte är helt olik situationen i Sverige. Den centrala frågan är: Är det moraliskt försvarbart att komma till makten med stöd av de demokratiskt valda ombuden för ett främlingsfientligt och möjligen demokratiskt tvivelaktigt parti?
En av de två huvudlinjerna är total beröringsskräck. Inget samarbete får förekomma – och man får inte ens låta brunhögern stödja en kandidat som, med alla rimliga måttstockar, står mycket långt från AfD.
Den andra huvudlinjen är att alla partier i parlamentet får rösta som de själva vill. Och att ingen kan lastas för att ha fått stöd från vare sig yttersta högern eller yttersta vänstern.
Detta är en rätt ny situation i Tyskland. Och den underliggande kontexten är att man oroar sig för vad som kommer att hända i nästa nationella val, till Bundestag.
Saken är bara att Sverige är på väg att gå vidare. Här säger till och med Vänsterpartiet – ironiskt nog – att de inte kan lastas för om Sverigedemokraterna röstar på deras förslag. Inte ens om det kan utvecklas till en kabinettsfråga.
Nu är det förvisso en sak att fälla en regering och något annat att tillsätta en. Men det parlamentariska läget är som det är, med (minst) tre block.
I slutändan måste det nog ändå vara väljarna och valresultatet som styr. Man bör rent av vara ödmjuk nog att begrunda om det är så välbetänkt att »försvara« demokratin genom att kringgå eller nullifiera resultatet av fria, allmänna val.
Det kan kanske komma en dag då det måste ske. Men där är vi inte ännu. Inte på långa vägar.
Tyska politiker borde kanske försöka hålla huvudet kallt. Och det är snarare Sverige än Thüringen som behöver ett extraval. Men i grunden finns en större fråga som måste analyseras och hanteras.
Så länge beröringsskräck åt båda hållen råder mellan de etablerade partierna och högerpopulisterna blir det i princip omöjligt att etablera ett tydligt borgerligt regeringsalternativ. Så länge rådande problemformulering är förhärskande gynnas den politiska vänstern. Så länge extremhögern – men inte extremvänstern – är placerad i kylskåpet råder en politisk obalans.
Vänstern är förvisso ofta AfD:s och SD:s bästa valarbetare. Men de senare tycks också – under rådande omständigheter – i praktiken utgöra ett permanent hinder för borgerliga regeringar.
Man skall naturligtvis inte ge brunhögern makten. Men det är en oerhörd skillnad mellan detta och att acceptera att högerpopulisterna kan tänka sig att släppa fram en borgerlig regering eller rent av en liberal regeringschef.
AfD och SD må vara obehagliga partier. Men de måste behandlas som alla andra inom ramen för det parlamentariska demokratiska systemet. Reglerna måste gälla lika för alla. Annars kan vi lika gärna lämna den demokratiska modellen.
I sammanhanget är det värt att notera hur less svenska folket verkar vara på olika manövrar för att obstruera mot valresultat – som Decemberöverenskommelsen och Januariavtalet.
Ju mer de etablerade partierna trixar och myglar – ju mer kommer det att gynna partier som AfD och SD. »Vi räds inte nyval« var budskapet från AfD i de tyska tv-nyheterna i går kväll.
Dessutom tror jag att det är lämpligare att bekämpa fanatiker i sak än i form. Men intresset för en sakdebatt verkar av någon anledning vara begränsat…
/ HAX
