Med Decemberöverenskommelsen respektive Januariavtalet har man kortslutit den parlamentariska demokratin. Vilket resulterat i att det parti man vill utesluta från all makt, nu istället vuxit till att bli landets största.
Kan man kanske dra några slutsatser av det?
Jag brukar hävda att man bör behandla Sverigedemokraterna som vilket annat parti som helst. För om vi inte gör det – då lever vi inte upp till våra egna demokratiska ideal. Inom ett demokratiskt system skall reglerna vara lika för alla och alla behandlas lika. Detta gäller speciellt kontroversiella partier – som annars, med rätta, kommer att framstå som martyrer.
Så släpp beröringsskräcken gentemot SD. Upphör med poserandet. Ta istället sakdebatten med dem. Även om det kanske är jobbigare att behöva argumentera för sin sak än att bara kategoriskt fördöma en motståndre.
Jag vill absolut inte att Sverigedemokraterna skall bli större. Men så stora som de är idag, så tror jag att de inte är farliga. Så länge minst tre fjärdedelar av riksdagen består av andra människor, så länge känns faran för etnisk rensning, skallmätning och folkmord inte överhängande. Även om man naturligtvis aldrig kan veta…
Därför bör den svenska politiska och mediala eliten sluta rikta allt samhällsdebattens ljus på just de oberörbara.
Ta tag i saker som är viktiga istället. Under alla de år ni har byggt bålverk mot fascismen har ni glömt bort att sköta om ert fögderi. Saker funkar inte. Ordningen börjar bli för svajig.
Och eftersom överheten har tagit på sig ansvaret för saker och ting – då får den också se till att det fungerar. Istället för att ägna sig åt politiska experiment.
Låt mig därför återuppväcka en av mina idéer från regeringsröran: Tillsätt en opolitisk regering.
Jurister, ingenjörer, ekonomer, duktiga och betrodda människor som har den kompetens som krävs för att sköta firman. Den verkställande makten. Denna regering skall dock inte ha den slutliga makten, även om den naturligtvis skall ha rätt att lägga fram propositioner.
Den verkliga och politiska makten, den skall ligga hos de folkvalda i riksdagen. Där kan partierna ta ställning till förslag från den opolitiska regeringen. Där kan partierna själva framlägga förslag. Och naturligtvis ligger makten att godkänna respektive avsätta regeringen hos riksdagen.
Vi kanske till och med kunde få offentliga utfrågningar av potentiella statsråd. En resultatinriktad sakpolitisk debatt. Med makten hos parlamentet. I god demokratisk ordning.
Vad vinner vi då på detta? Jo – fokus flyttar då från kampen om regeringsmakten till sakpolitiken. Så att vi äntligen kan få något av betydelse uträttat i landet.
(Lite som de experiment i parlamentarisk demokrati som vi nu ser V+KD+M+SD ägna sig åt. Även om just dessa tycks ha mer av en makt- än sakpolitisk inriktning. Det återför dock onekligen makten till riksdagen.)
En teknokratregering är i och för sig inte ideal. Det kan lätt gå över i bean counting och utilitarism. Eller något ännu värre. Men kanske inte värre än den regering vi redan har, eller?
Det sägs att det smartaste man kan göra är att anställa människor som är mer begåvade än man själv. Så vore det inte värt ett försök? Några vuxna människor?
Men det kommer naturligtvis inte att ske. Istället kommer ministären Löfven att bita sig fast vid makten – om landet så skall gå under på kuppen.
Så folk röstar på SD istället. Och sedan anklagar partierna indirekt de människor som lämnat dem för att vara dödsmördarnazister. Vilket är en dålig plan, om man vill ha dem tillbaka som väljare. Vilket man behöver.
Sedan kan alla förfasa sig över SD ett varv till, vilket skapar ännu mer uppmärksamhet, som bara kommer att gynna de senare. Och så där fortsätter det. Tills SD får egen majoritet. Utan att de själva behövt lyfta ett finger.
/ HAX
