En intressant och möjligen skrämmande sak med coronakrisen är att dess konsekvenser är så oförutsägbara. Det händer saker på oväntade ställen i systemet. Vi ställs plötsligt inför helt nya, oförutsedda problem. Och ingen vet hur länge detta kommer att pågå.
Samtidigt som företag går omkull och tillgångar upplöses i tomma intet finns det de som gynnas av situationen. Och en del som kommer att kunna fortsätta ungefär där de var innan världen stängde ner. Kapital kommer att flyttas runt. Helt nya branscher kommer att uppstå.
Samtidigt som vi alla riskerar att bli fattigare lever vi lyckligtvis i en tid med allt snabbare teknisk utveckling, sjunkande tillverkningskostnader, global uppkoppling och processer som är allt mindre resurskrävande och samtidigt mer miljövänliga.
Mycket kommer att bli annorlunda. Somligt för alltid. Men människan är oerhört anpassningsbar. Nya verksamheter kommer att växa fram anpassade till nya förutsättningar. Nya leveranskedjor och samarbeten kommer att etableras. Om fem år kommer vi förhoppningsvis att minnas coronautbrottet som en anomali, som ett hack i statistiken.
Kanske blir krisen något slags chockterapi som får vårt samhälle att fokusera på sådant som är viktigt och av betydelse för vår säkerhet och vårt fortsatta välstånd. Offentlig verksamhet som koncentrerar sig på sin kärnverksamhet. En tillväxtvänlig politik istället för dagens njugga inställning till näringslivet.
Vi kommer att ställas inför viktiga val. Internationellt samarbete eller isolationism – frihandel eller protektionism? Personligt ansvar eller en allt mer auktoritär stat? Transparent maktutövning eller en paranoid övervakningsstat? Fri marknad eller kommandoekonomi? Decentraliserad makt eller centralstyrning?
Alla sådana frågor har kastats upp i luften av coronakrisen. Vilket också innebär att det i storstädningen efteråt kan vara möjligt att skapa något nytt och bättre. Detta kan rentav vara det tillfälle då vi kan ställa krav på att politiken skall vara rimlig, evidensbaserad och sätta allmänintresset framför de egna maktambitionerna.
Snart kommer ett tidsfönster för förändring. Till dess bör vi ha funderat igenom hur vi vill ha det och hur samhället fungerar bäst.
Men först skall vi ta oss igenom denna kris kanske mest traumatiska fas – i vilken sjukvården kommer att prövas till sitt yttersta. Förhoppningsvis har vi köpt oss tillräckligt med tid för att vara rimligt förberedda.
Under tiden gäller skademinimering.
/ HAX
