Corona-krisen sätter arbetsrätten i blixtbelysning.
När företag nu måste skala ner och göra sig av med personal – då tvingar arbetsrättslagstiftningen dem att göra sig av med sina viktigaste medarbetare. Det vill säga de som kommit in sist och som är mest up to date med den senaste tekniken och utvecklingen.
Principen sist in först ut är orimlig nog som den är. Den bakbinder företag som är beroende av att ligga i framkant. Den inskränker företagarnas möjlighet att driva sina företag på ett rationellt och effektivt sätt. Och den inskränker ägarnas rätt att disponera och bestämma över sin egendom.
I den rådande krisen kommer detta att leda till att många företag drabbas hårdare än nödvändigt. Vilket i sin tur kommer att leda till onödiga konkurser, i vilka alla anställda kommer att bli arbetslösa istället för bara vissa.
Sådan är den fackliga solidariteten. Hellre att alla får gå än att man gör avsteg från turordningsreglerna.
Detta är helt orimligt och kräver omedelbara åtgärder. Men motståndet från regeringen är kompakt – även om januariöverenskommelsen säger att frågan skall utredas.
Just nu räcker det inte att utreda. Nu gäller det att rädda jobb och företag. Vilket i förlängningen handlar om att rädda vårt nationella välstånd. För det är i det privata näringslivet det värde skapas som i slutändan behövs för att betala notan för krisen.
Samtidigt borde det finnas utrymme för att närma sig till exempel den danska flexicurity-lösningen. Det vill säga att arbetsrätten luckras upp samtidigt som det finns ett offentligt skydd för dem som då riskerar att bli arbetslösa. Detta då hela paketet med trygghetssystemen ändå måste styras upp med anledning av krisen.
Regeringen bör omedelbart sätta sig ner med arbetsmarknadens parter för att lösa detta. Fara ligger i dröjsmål – eftersom krisens negativa effekter ökar exponentiellt över tid.
Det borde ligga i regeringens intresse att inte slakta gåsen som värper guldägg. Utan ett framgångsrikt och konkurrenskraftigt näringsliv blir det varken pengar till välfärdssystem, samhällelig kärnverksamhet eller politiska utsvävningar.
Frågan är dock om regeringen är tillräckligt mycket i kontakt med verkligheten för att inse detta. Det bör dock finnas en majoritet i riksdagen för att riva upp turordningsreglerna. Men där tycks det vara viktigare att sitta ner i båten än att göra det som är rätt och nödvändigt.
/ HAX
