Mänsklig verksamhet är komplicerad. Till exempel ger olika former för att organisera saker olika incitament och olika – direkta och indirekta – konsekvenser.
Vi kan göra en del iakttagelser i coona-krisens spår. En är att man inte lyckades skydda äldreomsorgen på det sätt som hade varit önskvärt. En annan är att frågan om skyddsutrustning till vården (en pandemi är ju trots allt något som man vet kommer att komma, förr eller senare) fallit mellan stolarna.
En faktor kan vara övertron på politiska beslut. Bara för att staten bestämt att det är regionernas ansvar att hålla beredskapslager för sjukvården innebär det inte nödvändigtvis att det sker i verkligheten. Att flytta ansvar är inget värt om beslutet inte följs upp, kontrolleras och utvärderas. Vilket i sin tur leder till att centralmakten måste ha total kontroll på allt, precis allt. Vilket är en i princip omöjlig och övermänsklig uppgift.
Kanske hade det varit bättre om ett tydligt ansvar redan från början hade legat på en lägre nivå istället för att bollas runt. Då hade vi kanske sluppit den förvirring och det blame game vi nu ser. Det är i vart fall värt att fundera över.
Den pågående krisen har dessutom visat att vissa saker inte fungerar i linje med gällande regler och beslut, i vart fall inte i skarpt läge. Problemet är att regler, planer och politisk / byråkratisk styrning alltid måste följas – även när detta inte står i överensstämmelse med verkliga förhållanden.
Ju fler regler man har, ju mindre utrymme finns det för sunt förnuft. Ju mer micromanagement de styrande ägnar sig åt, ju mindre utrymme har personalen i frontlinjen att fatta beslut utifrån rådande (ofta nya och föränderliga) förutsättningar.
Häri ligger en av skillnaderna mellan offentlig och privat verksamhet. När saker styrs av politiken, då måste regler och beslut följas även om de är fel. I näringslivet kan man, som regel, snabbt anpassa sig till nya och ändrade förhållanden. Det är en förutsättning för att över huvud taget överleva på marknaden.
Man kan dessutom misstänka att ju fler regler man har – ju mindre blir utrymmet för personligt ansvar. Då slipper enskilda befattningshavare tänka själva och kan alltid försvara sitt handlande med att man bara följde reglerna. Historien är full av exempel på hur sådant lett till både små och stora katastrofer.
Det är även värt att ägna en tanke åt en specifik skillnad mellan centralstyrning och decentraliserat beslutsfattande: Ett felaktigt beslut i ett centraliserat system får negativa konsekvenser som drabbar alla. Men om ett felaktigt beslut fattas i ett decentraliserat system med autonoma enheter – då kan skadan av ett dåligt beslut begränsas till respektive enhet. Vilket på det hela taget ger ett mer stabilt system och ett bättre samlat utfall.
Dessutom kan man då lära sig av andras exempel, både bra och dåliga. På så sätt får man ett mer erfarenhetsbaserat beslutssystem – jämfört med om besluten fattas på en plats, högt upp i systemet, långt bort från dem de berör och på ofta tveksamma grunder.
Detta är varken nya, unika eller okända insikter. Man har bara valt att bortse från dem.
/ HAX
