Vi lever i turbulenta tider som ytterst riskerar att slå sönder vår samhälleliga struktur. Massarbetslöshet hotar, regeringen skissar i tysthet på livsmedelsransonering, stora delar av produktionen och ekonomin är lamslagen och osäkerheten inför framtiden är stor.
Det är sådant som får det att klia i fingrarna på vänstern.
Det är därför vänsterradikaler i Tyskland har blivit påkomna med att planera sabotage mot distributionskedjorna. För att krisen skall bli tillräckligt omfattande och total – så att den där förbannade revolutionen äntligen skall kunna bli verklighet, så att vänstern äntligen får bygga arbetarnas paradis. Om så alla skall stryka med på kuppen.
Underskatta dem inte. Jag har tillbringat 1:a maj-helgen med att kika lite närmare på marxismen. Ett par saker fångar särskilt mitt intresse.
Det finns inget hos Marx som tillerkänner människan rätt till liv. Än mindre egendom. Som enskild, fri individ är människan inte ens önskvärd – utan bara som undersåte, underställd en självutnämnd elit som bestämmer allt. Något utrymme för avvikande viljor och tankar existerar inte.
Och till alla som alltid säger att den senaste vänster-katastrofen inte var riktig kommunism: Röda Khmerernas folkmord på dödens fält i Kambodja är i princip en bokstavlig tolkning av delar av det kommunistiska manifestet.
Detta är människor som – om de får chansen – kommer att bygga en totalitär stat. It’s not a bug. It’s a feature. Det finns en manual.
Medan vi på den borgerliga sidan bygger våra principer på människans naturliga rättigheter, demokrati, rättsstat och upplysning – så drivs marxisten av en strävan efter att gripa makten.
I den kommunistiska staten har alla det lika eländigt, privat egendom är i princip förbjuden och det krävs en totalitär stat för att hålla folket i schack. Vilket enligt den marxistiska logiken bör ses som att tvinga folket – som kollektiv – till dess egen lycka.
Marxismen talar om arbetare mot borgar- och överklassen. Men idén kan nog lika gärna appliceras på folket mot eliten i vidare mening. Det vill säga att vad som synes vara ett folkflertal griper makten och störtar den härskande klassen. (I själva verket räcker det med en mindre grupp för att skapa illussionen av folklig resning.)
Frågan är bara vad som händer sedan. Hur kommer folkets vilja till uttryck? Svaret blir alltid genom elitstyre – vilket leder till centralstyrning, kommandoekonomi, points of single failure, klåfingrig micro management, tvång, förtryck, urholkat personligt ansvar och en totalt ödelagd incitamentsstruktur. Och armod. Vi har sett det gång på gång.
Att revolutionen låter vänta på sig har i huvudsak berott på att arbetarklassen inte varit särskilt intresserad och att det var länge sedan den i någon egentlig mening kände sig förtryckt. Det är därför vänstern skär pipor i vassen när vi nu drabbats av en allvarlig samhällskris. Rödskäggen väntar på att allt skall bli tillräckligt djävligt för att folket skall kunna förmås att gripa makten – för vänsterns räkning. Att tillfälle skall yppa sig om allt blir tillräckligt kaotiskt.
Häromdagen skrev den självproklamerade marxisten Malcom Kyeyune i GP om hur den allt hårdare trängda medelklassen kan komma att utvecklas till att bli det nya »proletariat« som kastar makten ur sadeln.
Vänstern må ha fel, den må vara farlig och den må ha ett uselt track record. Men den har en fantastisk känsla för social dynamik när det gäller att piska upp stämningen i syfte att gripa makten. Även om det sedan alltid går åt skogen när de väl fått denna makt.
Min poäng är inte att vänstern i sin nuvarande form är speciellt farlig, i sig. Problemet är att den är så ihärdig vad gäller att sätta saker och processer i rörelse som sedan går över styr.
Därför är det en god idé om vi ser till att ta oss ur den rådande krisen så snabbt som möjligt, stabiliserar ekonomin och låter civilsamhället breda ut sig. Så att frihet, pluralism och ordning kan upprätthållas spontant, frivilligt och under fredliga former.
/ HAX
