Jag sitter och bläddrar i mina anteckningar om F.A. Hayeks »Vägen till träldom«. Boken är skriven 1944, i skuggan av den tyska och sovjetiska totalitarismen. Och den öppnas med en dedikation till »socialister i alla partier«.
Grundtesen är att politiken – även nationalsocialismens och kommunismens mest uttalade kritiker – själva tenderar att upprepa den totalitära statens misstag. Inte sällan med de bästa av föresatser.
»Det verkar nästan som om vi inte velat förstå den utveckling, som framkallar totalismen, därför att en sådan förståelse kanske kunnat krossa somliga av våra käraste illusioner, vid vilka vi beslutat klamra oss fast.«
En faktor i sammanhanget är kontroll. En totalitär stat kräver en omfattande kontrollapparat. Men man kan även diskutera i vilken mån den parlamentariska demokratin – med sina för alla tvingande majoritetsbeslut – leder till en kontrollstat.
»Sannolikheten för att individer kommer att enas om en särskild kurs för sina åtgärder minskas med nödvändighet allteftersom området för dessa åtgärder utvidgas.«
Ju mer staten bestämmer, ju fler kommer att vara missnöjda med de beslut som fattas. För att dessa beslut då skall kunna upprätthållas krävs ett ökat inslag av tvång och kontroll.
Trots dessa brister är demokratin det bästa vi har till buds. Men det gäller att vara medveten om att man handskas med ett system som i sig inte hindrar auktoritära tendenser.
»Demokratisk kontroll kan hindra makten från att bli despotisk, men detta gör den inte genom att bara finnas till.«
»(D)et är inte maktens ursprung, utan dess begränsning som hindrar den från att vara despotisk.«
Det är här våra mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter kommer in. De är individens skydd mot överheten. Och som sådant skall de vara orubbliga.
Därför är det oroväckande när vi ständigt ser politikerna inskränka våra rättigheter med hänvisning till än det ena, än det andra. På vissa områden – som rätten till privatliv – har de i stora stycken helt åsidosatts.
Hayek noterar också att en statsledd ekonomi måste skötas efter mer eller mindre diktatoriska principer. Ekonomisk kontroll är kontroll över medlen för alla våra ändamål. Och i en centralstyrd stat kan människor i princip inte påverka sin egen situation – vilket är frustrerande och gör livet odrägligt. Vilket i sin tur kräver att staten stärker greppet om medborgarna.
»Principen att ändamålet helgar medlen betraktas av den individualistiska etiken som förnekelse av all slags moral. I den kollektiva etiken blir denna princip med nödvändighet den högsta normen.«
Vad är då alternativet?
»Att splittra eller decentralisera makt är ovillkorligen detsamma som att reducera den absoluta maktkvantiteten, och systemet med fri konkurrens är det enda system, vilket är ägnat att genom decentralisation minska den makt, som den ena människan utövar över den andra.«
Detta för att bara göra några nedslag i en utomordentligt intressant och viktig bok. Köp den och läs den. 76 år efter att den publicerats finns den fortfarande i bokhandeln, även på svenska.
/ HAX
