Det handlar inte om vem som är mest lämpad att leda vårt land – snarare vem som är minst olämplig.
Corona-krisen har (liksom tidigare flyktingkrisen) fört det med sig att blottorna i systemet blivit synliga. Sverige är ett väldigt exotiskt land. En självproklamerad moralisk stormakt med en feministisk regering som inte förmår upprätthålla och sköta samhällelig kärnverksamhet.
Ytterst ligger ansvaret hos regeringen och den riksdag som släppt fram såväl ministären Löfven som decennier av sossepolitik. Det är även här det yttersta ansvaret ligger för den förvaltningskris som råder. Man har helt enkelt inte vårdat sin trädgård – utan gjort annat.
Ett maktskifte kan göra skillnad. En högerregering skulle förmodligen fokusera mer på att saker och ting fungerar, att ordningen upprätthålls och att ekonomin utvecklas än vad den sittande rödgröna gör. Vi skulle kunna trygga en stabil och ren energiförsörjning. Inflödet av migranter som saknar rimliga möjligheter att försörja sig själva skulle minska. Och i någon mån skulle staten förmodligen inte lägga sig fullt lika mycket i hur människor lever sina liv.
Men såväl Moderater som Kristdemokrater och Sverigedemokrater är en del av systemet och därmed även av problemet. De tillhör en maktkorrumperad elit som lever gott på skattebetalarnas bekostnad. Allt för ofta faller de för frestelsen att peta i människors liv och begränsa individens frihet.
Riksdagen behöver helt ett nytt uppriktigt, tydligt, kritiskt, bråkigt parti som kan säga som det är, kräva svar på jobbiga frågor och utmana grupptänkandet.
Själv har jag kandiderat för Klassiskt liberala partiet i riksdagsvalet, där vi fick några tusen röster. Det kan jag kanske tänka mig att göra igen. Frågan är bara hur detta kan ske på ett sådant sätt att rösten inte känns bortkastad. Utan en krigskassa på minst 20 miljoner SEK är fyraprocentspärren nästan omöjlig att forcera.
En tanke som föresvävat mig är att Klassiskt liberala partiet och Medborgerlig Samling skulle kunna ingå ett valsamarbete. Då ökar chansen att få in en handfull besvärliga människor i riksdagen. Och tar man sig över fyraprocentsspärren, då får man i vart fall minst ett 15-tal mandat, så det finns plats för samverkan utan att det behöver bli trängsel i listans topp.
Och med Alexander Bard som vallokomotiv för MED – vem vet? Det kommer i vart fall då att bli svårt att tiga ihjäl partiet.
Dessutom har valmyndigheten föreslagit att det skall bli den (och inte partierna) som skall ha ansvar för att valsedlar för alla registrerade partier finns i vallokalerna. Vilket naturligtvis underlättar något oerhört för ett litet parti, om förslaget blir verklighet.
Jag tror att det allmänna vansinnet har eskalerat till den grad där folk faktiskt kan tänka sig att pröva något nytt. Jag tror också att det finns en misstanke bland väljarna om att riksdagens sittande högerpartier genom åren internaliserat socialdemokratin och dess förhållningssätt – och att de därför inte helt går att lita på. Slutligen är jag övertygad om att många vill ha ett parti att lägga en proteströst på, som inte är SD.
Ett frihetligt, kapitalistiskt liberalkonservativt parti – som tror på civilsamhället och en frivillig, spontan evolutionär samhällsutveckling – med respekt för individen, hennes grundläggande rättigheter, värdighet och frihet. Det är i vart fall något helt annorlunda.
Men det är bara en tanke.
/ HAX
