Vi lever i ett komplicerat samhälle. Mer så än att någon individ eller grupp av individer kan ta ett helhetsgrepp på dess komplexitet. Samtidigt flyttas ständigt makt uppåt i systemet. Makt överförs från individen till den politiska sfären, från den demokratiska arenan till förvaltning och från de nationella institutionerna till EU. Vilket i sin tur leder till än större komplexitet. Detta är ett till synes enkelriktat flöde.
En effekt blir monolitiska strukturer. I den politiska och byråkratiska världen finns som regel bara utrymme för ett sätt att göra saker och ting. Likadant för alla, även om det inte fungerar och även om det inte passar ihop med folks skiftande behov och önskemål.
Alternativet är att återföra makt till individen, civilsamhället och marknaden. Då kan man under spontana och frivilliga former möta människors verkliga behov, vilket är vad en fri ekonomi går ut på. Då kan människor välja mellan flera olika alternativ, beroende på vad som passar dem själva bäst. Då respekteras det faktum att alla människor är olika.
Men hur? Att i ett slag reducera staten till en nattväktarstat har – även om det vore önskvärt – knappast väljarnas stöd.
Här skulle jag vilja likna staten vid en lök, med sina många lager. Man kan helt enkelt skala bort ett lager i taget. För även om folk vill ha grundläggande offentlig service, skattefinansierad sjukvård, fungerande infrastruktur och annan samhällelig kärnverksamhet – så finns det många lager att skala av innan något av detta hotas.
Vi har massor av myndigheter som inte tillför något av substans i människors liv, staten ägnar sig åt propaganda och ideologiproduktion, vi har orimliga morallagar som skapar brott utan offer och i förvaltningen finns en massa personal som sysslar med annat än det egentliga uppdraget.
Uppskattningsvis skulle vi kunna ha hälften så hög skatt som idag, utan att någon vanlig människa skulle uppleva några direkt negativa konsekvenser. Ett antal särintressen och en armé av skattefinansierade ideologiproducenter skulle säkert protestera med ursinne. Men i termer av ett fungerande samhälle skulle saker och ting bara bli bättre om det offentliga fokuserade på sådant som verkligen är viktigt.
Enkelt uttryckt: Att återstarta vårt samhälle från noll vore kanske det bästa. Men det är ingen realistisk tanke. Istället handlar det om att skala av så många lager som möjligt på den samhälleliga löken – utifrån vad som är praktiskt möjligt, lämpligt och allmänt acceptabelt.
En del saker kan skalas bort helt, utan att egentligen saknas av någon. Annat kan överföras till marknaden – som i fri konkurrens kan tillhandahålla olika alternativ, så att människor själva kan välja utifrån sina preferenser. Och en del saker blir kvar i statens regi, fast mer fokuserat på kärnuppdraget.
Sverige är helt enkelt så marinerat i politisk och byråkratisk makt att man kan ägna årtionden åt att städa upp i systemet – utan att vanligt folk skulle märka annat än att offentlig kärnverksamhet då fungerar bättre och att skatterna sänks.
/ HAX
