Jag tror inte att folk vill ha det så här.
Ändå finner sig människor och anpassar sig till situationen. Polisen förmår inte upprätthålla en rimlig nivå av allmän ordning. Vårt yttre försvar är ynkligt och gör oss skyddslösa. Samhällelig kärnverksamhet förfaller för att de som är ansvariga är inkompetenta och ägnar sig åt annat.
Ändå betalar folk skatt. Jag vet, källskatten. Svenska folket kan över huvud taget inte skattestrejka. Därmed har staten vridit medborgarnas enda verkligt effektiva vapen mot överheten ur deras händer.
På något sätt fungerar det ändå. Än så länge. Men landet sjunker obevekligt ner i ett dysfunktionellt träsk. Saker som alla trodde fungerade har visat sig vara bortglömda. Kostnaderna ökar men resultaten försämras. Striden om makten har fått gå före allmänintresset.
Men vid någon punkt kommer det att brista. Någon form av partiellt systemsammanbrott blir till slut för mycket. Konsekvenserna blir för påtagliga. Folket måste resa sig.
Men hur? Rimligen i allmänna val. Det enkla svaret blir kanske att folk proteströstar på SD. Men är SD rätt parti att på ett kompetent sätt ställa allt tillrätta igen? När partiet inte agerar språkrör för de 60 procent av befolkningen som vill se minskad invandring – då har det påfallande lite att komma med. De är bara ett annat slags amatörer med maktambitioner.
Så då får vi väl starta nya partier? Jotack. Jag har kandiderat till riksdagen för Klassiskt liberala partiet. Vi fick som vanligt några tusen röster. Medborgerlig samling går inte hem i stugorna, eftersom folk inte vet vilka dess företrädare är och vad det är för slags folk. Kanske kan Alexander Bard lyfta dem? Konstigare saker händer i dessa yttersta tider.
Men nej. Svenska folket röstar i princip som vanligt. Vilket efter SD:s intåg i riksdagen tycks omöjliggöra stabila majoriteter och och nödvändiga beslut.
En tanke är att det bildas en M+KD-regering med stöd från SD i riksdagen. De tre partierna är redan uppe i drygt 44 procent i opinionen. Dessutom riskerar L och MP att åka ur riksdagen. En högerregering är inte otänkbar. Och Johan Forssell som justitie- eller inrikesminister kan bli ett äventyr, på så många sätt.
Frågan är dock om ens en sådan regering förmår städa upp i förvaltningen. Ingen regering någonstans har på allvar vågat konfrontera byråkratin sedan Thatcher, i Storbritannien. Och om man inte kan hantera förvaltningskrisen, då hjälper det inte vilken regering vi har. Då fortsätter det ändå utför.
We might be screwed.
Så vad gör svenska folket när det till slut får nog?
/ HAX
