Till skillnad från många andra länder har Sverige inte ministerstyre. Det innebär att politikerna skall lita på förvaltningens kompetens att på ett korrekt sätt tillhandahålla beslutsunderlag och verkställa riksdagens beslut. Regeringen skall i möjligaste mån hålla fingrarna borta från tjänsteutövningen.
Så det är bäst att myndigheterna vet vad de gör. Det är trots allt de som förväntas bära upp landet på sina axlar. Här ser man risken med att tillsätta myndighetschefer utifrån partibok istället för duglighet och kompetens.
Och vad är det för vits med att ministrar skall hålla armlängds avstånd till förvaltningen, om den senare ändå leds av någon partilojal karriärbyråkrat? Var inte tanken att myndigheterna skulle stå oberoende?
Det stora problemet med förbudet mot ministerstyre är att det minskar möjligheten till ansvarsutkrävande. Politikerna kan helt enkelt skylla på någon annan när saker och ting går över styr eller slutar fungera. Istället ligger ansvaret på myndigheter, hos tjänstemän som inte är demokratiskt ansvariga inför folket och som inte betalar något egentligt pris för att göra fel.
Sedan är ministerstyre problematiskt, det också. Tänk Frankrike. Yra politiker som springer omkring, ägnar sig åt micro management och hindrar dem som vet vad de gör från att göra sitt jobb.
Möjligen skulle det bli bättre om man städade upp i förvaltningen.
Svensk offentlig förvaltning skall stå politiskt neutral, vara objektiv. fri från ideologisk styrning och aktivism. Duglighet och kompetens skall vara ledstjärnor vid befordringsgång och chefstillsättningar. Kostnadseffektivitet och väl fungerande kärnverksamhet skall vara ett tydligt mål. Tjänstemannaansvaret – som kräver att tjänstemän skall följa lagen – bör återinföras. (Det senare krävde riksdagen så sent som 2017.)
Man skulle även kunna tillsätta en regering med dugligt folk. Det finns inget som säger att ministrar måste sitta i riksdagen. Sätt ihop en regering med de bästa, de smartaste, de mest handlingskraftiga medborgare med starkt rättsmedvetande som går att finna. För ett högtidligt kall. Låt sedan riksdagen välja denna regering.
Ansvarsfrågan? Well… Riksdagen kan avsätta regeringen eller enskilda ministrar – om den tycker att de inte sköter sig. Och det mesta som regeringen föreslår måste naturligtvis föreläggas riksdagen för att bli lag. Plötsligt skulle den politiska makten flytta till riksdagen, där den egentligen hör hemma. Man skulle kunna fokusera på sakfrågor istället för maktspel. Majoriteter för att hantera surdegar skulle kunna etableras över blockgränserna, när inte regeringsfrågan blockerar allt.
Som det är nu kan det ju inte fortsätta. Saker och ting upphör att fungera när ingen vet vem som har ansvar för vad. Belut som behöver fattas faller mellan stolarna. Alla verkar mest intresserade av att skylla ifrån sig. Ingen tycks ifrågasätta något eller tänka själv. Initiativkraft saknas. Grupptänk råder. Man missköter sin trädgård.
Kom i sammanhanget ihåg att det vi nu ser är konsekvensen av fullt medvetet fattade politiska beslut, formade av ministären Palme. Det var då man ersatte strukturer som vuxit ur erfarenhet med sådana som kan styras av politiken. Detta är Lidbommeriets naturliga slutpunkt.
/ HAX
