Det talas mycket om vårt polariserade samtalsklimat, om hot och hat på nätet och om så kallad cancel-culture i vilken avvikande röster tystas.
Många skyller situationen på internet. Naturligtvis har det faktum att alla nu är uppkopplade mot varandra förändrat det debattlandskap där tidigare bara en elit, efter att ha passerat medias grindvakter hade en plattform för att uttrycka sina åsikter. Och naturligtvis finns det många vanliga människor som uttrycker sig kantigt och utan varken föregående analys eller eftertanke på nätet.
Men jag tror att det stora problemet ligger hos traditionell media. Jag misstänker att det är de som är den verkliga motorn bakom vår allt mer politiserade, ytliga och vulgära debatt.
Konflikt och konfrontation har alltid varit ett säkert kort för media. Förr sålde det lösnummer. Idag drar det klick.
Att till exempel låta företrädare för olika partier, idéer eller särintressen i lugn och ro lägga fram sin sak säljer inte. Det gör däremot konfrontation, angrepp, splittring, moralpanik och sensationalism.
Ibland kan jag få för mig att hela den svenska politiska debatten drivs och styrs av media. Det är i media agendan sätts, det är i media urvalet görs och det är i media som allt reduceras till tio sekunder långa soundbites.
Samtidigt har nyhetscykeln blivit kortare. Förr var den ungefär ett dygn, vilket motsvarade tidningarnas utgivningstakt. Men när media klev in på nätet förändrades detta. Idag är nyhetscykeln ofta bara en fråga om timmar. Vilket driver upp tempot och skapar en situation där politiker ofta tvingas kommentera snabbare än de hinner tänka.
Lägg till detta att det i princip aldrig går att få någon att erkänna ett fel eller att en tanke varit dunkel – om detta sker inför publik. Regeln är att aldrig erkänna ett fel och att alltid skylla på andra – för att inte tappa ansiktet inför andra. På så sätt blir positionerna låsta även om många ställningstaganden, påståenden eller handlingar är tveksamma eller direkt felaktiga. Detta gäller i vardagen – och det gäller än mer i media, vars publik är enorm.
I detta ligger ett demokratiskt problem. Visst – media skall granska, ställa makthavare till svars och avslöja oegentligheter. Men är det medias uppgift att sätta agendan? Eller, ännu värre, att driva en egen agenda? Varför förväntas hela det politiska Sverige ständigt dansa efter medias pipa?
Jag vill se politiker som inte köper medias agenda, världsbild och problemformuleringar rakt av. Jag vill se politiker som driver sina idéer – och som tar sig tid att förklara dem och vad de vill uppnå. Jag vill se politiker som inte är medias slavar dygnet runt.
På så sätt har president Trumps twittrande varit befriande, oaktat vad man tycker om honom och hans politik i sak. Han har kunnat säga vad han vill – direkt till sina väljare och till folket. Till etablerad medias förtret.
/ HAX
