Att skriva är att utveckla sin tankeförmåga.
Därför – och av många andra skäl – är det förfärande att många universitets- och högskolestudenter inte kan skriva ordentligt.
Att skriva är att lära sig. Det är först när man tydligt och korrekt kan beskriva något som man kan tala om förståelse.
Att fästa en tanke på papper innebär ofta att även pröva den offentligt. Därför gäller det att få fakta rätt, att vara logisk och att uttrycka sig begripligt. Det gäller att formulera något man kan stå för innan man publicerar sig på nätet, i media eller i litterära sammanhang.
I sammanhanget kan man spekulera i om studenternas bristande förmåga att uttrycka sig i skrift kan ha något samband med att samhällsdebatten håller på att bli allt mer känslostyrd. Att skriva är att koppla på sitt analytiska tänkande, istället för att låta reptilhjärnan reflexmässigt reagera utan större eftertanke.
Att skriva kan även vara att lära sig mer om sig själv. Att klargöra sina mål och drivkrafter. Det har – inom ramen för ett skrivprojekt som bedrivs av professor Jordan B. Petersons team – visat sig att unga människor som formulerar sina mål och planer i skrift lyckas bättre än de som inte gör det. Gissningsvis på grund av att de då tvingas uttrycka sig konkret, vilket i sin tur kräver en del tankeverksamhet.
Alla som skriver har samma antal bokstäver till sitt förfogande. I princip alla har tillgång till världens samlade kunskap på internet, ett par knapptryckningar bort. Alla som vill kan sätta upp en egen plattform på nätet för att publicera sig – och potentiellt nå större delen av jordens befolkning, dygnet runt, året runt. I vilken mån man blir framgångsrik beror på ämne, förmåga att uttrycka sig och ambition.
Den som skriver gör klokt i att respektera andra människors tid. Texter bör vara så korta som möjligt, men inte kortare. Man skall sträva efter att uttrycka sig klart. Och man bör inte lägga fram mer än en huvudtanke per text. Stycken och meningar vinner på att vara korta och ju enklare språk man använder, ju fler läsare kan man nå.
Den bästa typen av facklitteratur är den som inleder varje kapitel med en kort och tydlig sammanfattning – och som avslutar kapitlen med en repetition i punktform. På så sätt kan den ge något till alla läsare, oavsett tidigare kunskapsnivå. Det gör det dessutom lättare att använda verket i fråga som referenslitteratur. Facklitteratur är något som många människor bläddrar i och gör enstaka nedslag i – snarare än att streckläsa.
Att skolan misslyckas med att lära en stor del av eleverna att skriva är ett gigantiskt problem. Det handlar dels om elevernas möjlighet att lyckas i livet. Dels om utvecklingen av deras intellekt – vilket i sin tur får konsekvenser för hela vårt samhälle.
/ HAX
