Söndagens partiledardebatt stärker mig i min uppfattning att Big Media blivit ett demokratiskt problem.
Det är inte media som skall bestämma vad som får diskuteras i Sverige. I en partiledardebatt bör deltagarna få tala om vad de vill, till punkt, under ordnade klassiska debattformer.
Sverige har haft dagstidningar i 250 år. Med tiden har de vant sig till med att få sätta dagordningen. Vissa mer än andra. Till exempel DN, som enligt sin chefredaktör har en agenda-driven journalistik. Dock förefaller det en smula svävande vilken denna agenda är. Möjligen att vara den härskande politiska klassens röst. Så att eliten vet vad den förväntas tycka.
Det svenska etermediemonopolet skapade en public service som var kyrkan mitt i byn. Alla såg på samma nyheter, samma program och talade om senaste avsnittet av Onedinlinjen. Statens tv- och radiobolag etablerade sig därmed som institutioner, med direktlinje till den politiska makten. Detta är en självbild som fortfarande råder på SVT och SR, samtidigt som utvecklingen springer ifrån dem.
Nyhetssverige är förvånansvärt litet. Vilket jag insåg när jag var stringer för GHT i riksdagen. Det var en klick människor som snackade sig samman över öl och varma wienerbröd i klubbrummet vid riksdagens pressläktare. Det är deras värderingar som styr. Och de har kontroll över nyhetsflödet. I vart fall ett tag till.
Lösnummer eller klick – det är konfrontation som säljer politiska nyheter. Man skulle kanske rent av kunna hävda att SD är ett fenomen som formats av media, enligt denna medielogik. Nyhetsrapporteringen skapar ofta självförstärkande konflikter som sedan går att mjölka maximalt.
Kombinera sedan detta med det allt högre tempot i den digitala nyhetscykeln – och du får ett självspelande piano.
Men nu upplever svensk Big Media en existentiell kris. De byggde sina affärsmodeller på papper, prenumerationer, lösnummer och annonser. Så kom internet och ställde allt på huvudet.
Men media vill inte förändras. De vill att allt skall vara som förr. Och framförallt vill de ha kvar sin makt över det offentliga samtalet. Vilken hotas av att folket numera kan tycka och ta del av vad det vill på nätet.
I sin kamp för överlevnad ställer gammelmedia till mycket elände, som hotar internets öppenhet och det fria flödet av information.
Ibland blir det rent parodiskt, som med EU:s nya »länkskatt« som är tänkt att vara en avgift för nätplattformar som länkar till Big Media. Vilket naturligtvis är helt bakvänt. (I all annan verksamhet belönar man in-länkar.) I Frankrike har detta vansinne tagits till den nivå där man (a) vill tvinga t.ex. Google att länka till etablisemangsmedia och sedan (b) tvinga dem att betala för detta.
Big Media har blivit ett särintresse, med ett än så länge relativt starkt grepp om nyheter och opinion. Som lever i symbios med politiken, på ett ohälsosamt sätt. Frågan man måste ställa sig är om det kanske är media som styr politiken idag. Följdfrågan blir då med vilket mandat.
/ HAX
