Jag vill inte underskatta de utmaningar dagens svenska politik står inför. Men jag vill påminna om att vårt lands politiska debatt alltid haft något extraordinärt och spektakulärt över sig.
Som exempel kan man nämna IB:s inrikesspionage, Geijer-affären, permitenttrafiken och Balt-utlämningen. Dramatiken har varit stor, mycket verklig och insatserna emellanåt skyhöga.
Inte heller det politiska gyckelspelet (som dagens identitetspolitik) är något direkt nytt fenomen. Vilket jag påmindes om när jag i går såg SVT-dokumentären om den svenska 68-vänsterns håra kärna, Rebellerna. Vilket för övrigt är ett uppseendeväckande tidsdokument som du inte bör missa.
En detalj som fångade min uppmärksamhet gäller Kårhusockupationen. Det är intressant att notera vad den egentligen handlade om – i ljuset av att detta är en närmast mytologisk händelse för hela den svenska vänstern.
I grund och botten var den ett uppror mot socialistisk centralstyrning.
Wikipedia skriver “Ockupationen hade sin upprinnelse i ett möte som studentkåren höll fredagen den 24 maj för att diskutera UKAS, regeringens proposition till ny studieordning. Vissa socialistiska studentorganisationer, bland annat Clarté, KFML och Vänsterns Ungdomsförbund, ansåg att staten genom UKAS försökte toppstyra högskolorna. För att protestera mot detta förklarade man således kårhuset ockuperat.”
(Ukas råkar dessutom – ironiskt nog – på ryska betyda centralt påbud från den högsta sovjeten.)
I Guadeamus kan vi läsa följande “UKAS, som utläses Universitetkanslersämbetets arbetsgrupp för fasta studiegångar, var ett betänkande som presenterades 1968. Kort kan förslaget sammanfattas med att utbildningen i Sverige skulle bli effektivare, mindre flexibel och följa ett linjesystem.”
I ett meningsutbyte med Anders Carlgren under ockupationen hade utbildningsminister Olof Palme följande att säga. “Den högre utbildningens målsättning […] är inte en exklusivitet för akademiker – det är en gemensam angelägenhet för alla medborgare. Därav följer att ett väsentligt mål för den högre undervisningen måste vara att tillgodose samhällets, i vidaste mening, behov av utbildat folk av olika kategorier.”
Det är alltså rätt uppenbart att UKAS var ett statssocialistiskt projekt som syftade till likriktning, bort från fria och individanpassade studier.
Så såg dock inte vänstern saken. “UKAS är storfinansens och statsbyråkraternas försök att öka förtrycket av studenterna, manipulera dem och enligt kapitalismens princip om profitmaximering göra det arbetande folket till undertryckta och strömlinjeformade produktionsredskap.” Ur ockupanternas manifest, den 27 maj 1968.
Helhetsbilden blir intressant. Socialdemokraterna försökte centralstyra. Detta kontrades med att en akademisk vänster (som på den tiden ofta kom från tämligen goda förhållanden) i enlighet med tidens vänsteragenda kritiserade regeringens politik som ett uttryck för den råa kapitalismen. Men i själva verket handlade det mer om ett försvar av en mycket liberal individuell och akademisk frihet.
Vänstern var lika förvirrad då som nu.
Det kanske var tur att så få av dessa vänsterstudenter kom i kontakt med det kinesiska eller sovjetiska högre utbildningsväsendet. Det hade tveklöst rubbat deras världsbild.
Vad jag vill ha sagt är att politisk begreppsupplösning och politiskt trams inte är några nya fenomen – även om de ständigt finner nya uttrycksformer.
/ HAX
