Information är makt. Därför har makthavare i alla tider motverkat fri information. Så var det när boktryckarkonsten slog igenom. Så var det i många länder när etermedia gjorde sitt intåg. Och så är det i dagens uppkopplade värld.
Intressant nog är motståndarna till internets fria informationsflöde inte bara politiska makthavare – utan även de traditionella media som under 1900-talet kunde agera grindvakter. De ogillar helt enkelt konkurrensen från andra som gör en annan nyhetsvärdering, tillhandahåller alternativa analyser och som inte sällan vet mer om sina ämnen än mediehusens journalister.
I dag kan vem som helst både söka i världens samlade kunskap och själv publicera sig, utan att behöva fråga någon om lov eller anpassa sig till någon annans agenda. Detta är i grunden en gigantisk demokratisk reform.
På senare tid har det uppstått en diskussion om »falska nyheter«. Sådana förekommer naturligtvis. Men det är ju inget som är unikt för nya, alternativa media. Det blir märkligt när man ser politiker gråta krokodiltårar över detta fenomen, eftersom de själva knappast är några sanningsvittnen. Eller när etablerad media tar upp tråden, för som alla som någon gång haft förstahandsinformation om något som stått i tidningen vet – så är det sällan tidningar, radio och tv förmedlar en korrekt och objektiv bild av verkligheten.
Men vad är egentligen korrekt? Verkligheten kan ha många ansikten. Det bästa man kan göra som mediekonsument och intresserad medborgare är att ta in information från flera av varandra oberoende media, läsa med kritiska glasögon och göra en egen analys. Snart inser man vilka media som regelmässigt är mer vinklade än andra.
Jag kommer ofta tillbaka till en sak min lärare i samhällskunskap bankade in i oss i grundskolan: All information har en avsändare. Alla avsändare har ett syfte med sin information.
Man skall med andra ord inte lita fullt ut på någon. Inte på de tendentiösa. Men inte heller på de till synes oberoende rösterna. Om inte annat finns det alltid en risk för att de senare kan ha missuppfattat något. Journalister är inte raketforskare, som Svenska Dagbladets Per Gundmundsson brukar säga.
För övrigt är det högst tveksamt om det alls finns några oberoende media och journalister. Det behöver inte vara medvetet. Men alla bär med sig sina personliga referensramar och värderingar. Det vore märkligt om det inte skulle lysa igenom. (Och ibland är övertrampen fullt medvetna.)
Just nu är vi på väg in i vad som alltmer börjar likna ett regelrätt informationskrig. Olika informationsbubblor svävar fritt. Finliberalerna på DN är upprörda över att borgerliga ledarsidor driver borgerlig politik. Facebook skall börja märka vissa länkade artiklar som »ifrågasatta« och dessutom låta etablerade media vara med och sätta sådana stämplar. I Tyskland överväger man att bötfälla sociala media för publicering av »felaktiga« nyheter. Och i Sverige hotar kulturministern med hårdare tag om nyheterna inte blir mer i hennes smak.
Inget är nytt under solen. Fri information har, som sagt, alltid fruktats och motarbetats av makthavarna.
/ HAX
