Jag brukade förstå mig på vänstern. Den hävdade kollektivets makt över individen. Klasskamp. Omfördelning. Feminism.
Dagens ny-vänster vilar fortfarande på kollektivismens grund – men tycks samtidigt ha tonat ner vissa av de gamla kärnfrågorna. Kanske för att man vann slagen men förlorade kriget. Kanske för att man vill göra något nytt.
Nu stiger det fram något slags moderniserad variant av DDR-människan. Hon som hellre tystar sina meningsmotståndare med skrän än ödslar tid på att argumentera med dem. Hon som vill ändra på folks betende, yttranden och åsikter.
Detta dessutom med identitetspolitik som kärnfråga och postmodernismen som idémässigt fundament. Vänstern har verkligen funnit en formel för att vara obehaglig på ett helt nytt sätt.
Detta är mer Kafka än Orwell – då postmodernismen påbjuder en värdegrund som utgår från att det inte finns något rätt och fel, något upp eller ned och att vi egentligen inte kan veta något om något. När sådana människor söker skaffa sig makt över andra… Den känslan.
Då blir hustruplågeri plötsligt OK – eftersom… kontexten har ändrats? Då är det plötsligt OK att stena bögar – beroende på… vem som håller i stenen? Då skall det plötsligt påbjudas 37 nya, påhittade pronomen. Då förmodas människor bedömas utifrån sin »identitet« snarare än sina handlingar. Detta är moralisk kvicksand.
Möjligen handlar det om något slags skyddsmekanism. När vänstern inte kan vinna debatten – då bestämmer den sig istället för att sabotera all saklig diskussion. Vänstern klarar sig ändå, genom på att improvisera utifrån något slags gemensamt narrativ.
Det märkliga är att dessa människor – som hävdar att man inte kan veta något om något – samtidigt kan vara så bergsäkra och strikta vad gäller vad andra människor får och förväntas säga.
Ny-vänstern återfinns främst hos Fi, i Vänsterpartiet, inom Miljöpartiet – men även inom Socialdemokraternas vänsterflygel. Sedan skall man inte underskatta hur många som sitter på viktiga poster inom förvaltningen och i (ofta skatteunderstödda) NGO:er. De kontrollerar public service-media och en stor del av journalistkåren. De håller till och med på att bita sig fast inom näringslivet.
AFA har väl vuxit upp – och är på väg att ta över.
/ HAX
