När det är sommar blir det med förutsägbar regelbundenhet vårdkris. Och när sossarna är vid makten uppstår i princip alltid vårdköer. Men behöver det vara så?
Vad är det som säger att det offentliga är bättre på att administrera och bedriva sjukvård än andra aktörer? Är det inte snarare så att det finns skäl att anta att politiker och byråkrater inte har den kompetens och de incitament som krävs?
I Tyskland bedriver det offentliga i princip ingen sjukvård – även om de allmänna sjukvårdsförsäkringarna är delvis offentligt finansierade. (Tyskland har även helt privata försäkringar, för den som vill ha så lite som möjligt med staten att göra.) Vilket fungerar utmärkt – och helt klart bättre än i Sverige.
Av egen erfarenhet vet jag att det inte är några problem att få träffa en läkare i till exempel Belgien eller Tyskland. Några offentliga vårdcentraler finns inte, däremot är det gott om vanliga läkarmottagningar (där man varje gång får träffa samma läkare) som har generösa, öppna mottagningstider utan krav på tidsbokning. Så på något sätt känns svenska folkets problem med att komma i kontakt med primärvården som ett onödigt, skapat problem. Det behöver inte vara så.
Svensk sjukvård är inte alls så världsbäst som vi gärna vill tro. Tvärtom dras den med problem som usel tillgänglighet, patienter som bollas mellan olika läkare, bristande helhetsansvar, byråkrati och höga kostnader.
Låt oss leka med tanken på hur ett fortfarande offentligt finansierat system skulle kunna förändras till det bättre. Anta att landstingen kopplar en sjukvårdspeng (som motsvarar den genomsnittliga kostnaden) till varje individ. Den enskilde får själv välja vilket ”försäkringsbolag” som skall få pengen. Dessa bolag måste acceptera alla och får inte neka någon. Eftersom de vill ha många ”kunder” och tjäna pengar måste de konkurrera vad gäller kvalitet och renomé.
Dessa bolag fyller främst sin funktion när folk behöver sjukvård på riktigt. (De täcker även kostnaden för individens fria val av husläkare.) Och då de har som mål att göra vinst har de ett överordnat mål: Att göra folk friska. Så snabbt som möjligt.
Vilket innebär att patienterna kommer att få handläggare som har ett övergripande ansvar för processen. Någon att vända sig till. Någon som kan ta tag i och driva på saker. Någon som upphandlar rätt vård, i rätt tid och till rätt pris. Sedan är det sekundärt vilka man upphandlar av, så länge allt fungerar väl.
Här har vi alltså hanterat de största problemen med svensk sjukvård. Det vill säga tillgänglighet, helhetsansvar och kostnadseffektivitet. Till råga på allt inom ett offentligt finansierat system, som i dag.
Vårdköer, vårdkriser och bristande tillgänglighet uppkommer helt enkelt genom samma mekanismer som gav Sovjetunionen brödköer.
Men det behöver alltså inte vara så.
/ HAX
