Det finns företeelser i vårt samhälle som tycks vara allmänt vedertagna, men som i grunden är mycket problematiska. Ett exempel är den så kallade fördelningspolitiken – som går ut på att överföra pengar och resurser från ekonomiskt framgångsrika individer till mindre framgångsrika.
Låt mig citera ekonomen och filosofen F.A. Hayek…
»From the fact that people are very different it follows that, if we treat them equally, the result must be inequality in their actual position, and that the only way to place them in an equal position would be to treat them differently. Equality before the law and material equality are therefore not only different but are in conflict with each other; and we can achieve either the one or the other, but not both at the same time. The equality before the law which freedom requires leads to material inequality.«
Detta är en intressant och viktig observation.
I ett demokratiskt samhälle är det av största vikt att alla har lika rättigheter och skyldigheter inför det offentliga, att alla är lika inför lagen och att staten behandlar alla medborgare lika.
Demokrati är, i sig, ingen garanti för att demokratins större värden respekteras och upprätthålls. Riksdagen kan »i god demokratisk ordning« utöva majoritetens förtryck av en minoritet – eller rentav avskaffa demokratin som sådan. Vilket är ett starkt skäl till att grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter i varje läge måste värnas och tillämpas lika för alla.
Fördelningspolitik innebär att man konfiskerar egendom från vissa medborgare och distribuerar den till andra. Detta är raka motsatsen till att behandla alla medborgare lika. Och det kan endast ske med tvång, eller om så krävs med våld eller hot om våld.
Således går det inte att samtidigt bedriva fördelningspolitik och att upprätthålla de grundläggande principer som står mellan oss och godtycklig maktutövning – eller för all del, regelrätt förtryck.
Nu finns det visserligen skäl att tro att mänsklig avund riskerar att göra ett samhälle med extrema ekonomiska och materiella skillnader instabilt. Och ingen vill leva i ett samhälle där människor måste stjäla för att få mat och tak över huvudet.
Men det löser man inte genom att straffa dem som lyckas – utan genom att skapa ett företagsvänligt samhällsklimat som gynnar tillväxt och där det lönar sig att jobba. Genom att lyfta människor istället för att trycka ner dem.
Här skall man hålla i minnet att rubriker om ökade klyftor i samhället ofta bygger på ett synsätt som riskerar att dölja verkliga förhållanden. De ekonomiska klyftorna kan mycket väl öka samtidigt som de allra fattigaste får det bättre, rent av betydligt bättre, i absoluta tal. Ser man till de lägsta inkomstgruppernas faktiska välstånd – då finns ingen direkt koppling till varken ökade eller minskade klyftor. (Dock finns det skäl att anta att om entreprenörer och de människor som investerar i vårt näringsliv blir rikare, då återspeglar det en positiv ekonomisk utveckling som i slutändan gynnar alla.)
I grunden handlar detta om huruvida man betraktar folket som individer eller kollektiv, som fria medborgare eller undersåtar. I den frågan förefaller det som om alla riksdagens partier driver politik som bygger på att människan måste underordna sig den politiska makten – även när den samma hotar våra grundläggande fri- och rättigheter och rent av demokratins större värden.
Det är individens rätt och moraliska skyldighet att sätta sig upp mot en sådan ordning.
/ HAX
