Det är måndag morgon och Sveriges Radio börjar arbetet med att sätta dagens och veckans agenda. Ett framskjutet ämne är att gravida kvinnor som är överviktiga (BMI>25) riskerar att föda barn med missbildningar eller andra medicinska problem. De som inte är smala och smärta sägs löpa några procents förhöjd relativ risk för att deras barn kan komma att behöva kirurgiska ingrepp eller »andra« åtgärder inom sjukvården.
Det låter ju allvarligt. Genast har landets politiker och byråkrater fått ett problem som de måste förhålla sig till. De vet att de förväntas göra något. Och de gör det gärna – då sådant får det att framstå som att de fyller en funktion och gör något slags nytta. (Detta gäller även när frågan för dagen ligger bortom deras kompetens och mandat.)
De verkliga siffrorna – i absoluta tal – tycks dock ge vid handen att den rapporterade ökningen handlar om förändringar inom någon tiondels promille av alla graviditeter. Detta är visserligen i någon mening ett problem. Men det står knappast i proportion till statsradions alarmistiska och sensationslystna rapportering. (För övrigt är det en väldigt dålig idé att hetsa gravida kvinnor till att banta.)
Detta är inget enstaka, unikt exempel – utan snarare de stora och etablerade mediernas normala modus operandi. De måste skapa nyheter och blåsa upp marginella problem för att fylla sin sändningstid och sina sidor med material som lockar och håller fast en publik.
Samtidigt förbigås andra större, mer allvarliga och principiellt viktiga samhällsfrågor med tystnad.
Media har helt enkelt ett problemformuleringsmonopol – som snarare drivs av vad som är trendigt, politiskt »lämpligt« och i linje med journalisternas egna käpphästar än av en gedigen och seriös nyhetsvärdering. Vilket i och för sig inte är så konstigt. Media är som sagt beroende av läsare, lyssnare, tittare och klick. Och journalister är varken ljusets riddarvakt eller raketforskare – utan människor med egna referensramar, nojor, hangups, lojaliteter och avbetalningar att tänka på. Att förmedla en helt objektiv och korrekt bild av verkligheten är kanske omöjligt – men det verkar inte heller vara medias verkliga ambition.
På så sätt blir etablerade media något slags motor i det välfärdsindustriella komplexet. De skapar en efterfrågan vad gäller uttalanden, åtgärder och ökad offentlig makt. De driver politikerna framför sig, ofta i högt tempo. Eftertanke och analys hamnar på undantag.
Nu är visserligen våra politiker fullt kapabla att på eget initiativ utöka sin makt, peta i människors liv och lägga sig i saker som de varken begriper eller behärskar. Men media ökar tempot och omfattningen.
I min värld är medias uppgift saklig, oberoende och allsidig nyhetsrapportering – samt att granska makten. Båda dessa uppgifter åsidosätts när media istället bestämmer sig för att driva samhällsdebatten, politiken och sina egna maktambitioner.
/ HAX
