Vårt samhälle är fyllt av exempel på missriktad välvilja som lett till oförutsedda och oönskade konsekvenser.
Låt oss – även om saken kan diskuteras – utgå från att de flesta som ställer sig bakom den så kallade identitetspolitiken gör det med gott uppsåt. De vill visa sitt engagemang för den ena eller andra gruppen, som i någon kontext anses vara diskriminerad eller förfördelad i vårt samhälle. De vill helt enkelt vara präktiga.
Den som vill vara präktig bör dock akta sig noga för att bli nedlåtande. Det är lätt att inta en attityd av att man själv är bättre, mer upplyst eller på annat sätt högre stående. Och att den man vill vara snäll emot förminskas till att inte själv förstå eller kunna tillvarata sitt eget bästa.
Speciellt gäller detta om det handlar om grupper av människor, om kollektiv. Eller, ännu vanskligare, om etniska grupper.
Vilket leder mig till en lucka i det identitetspolitiska resonemanget: Att det anses vara rasism om man särbehandlar till exempel svarta människor negativt på grund av deras hudfärg. Men inte om man särbehandlar samma människor positivt på exakt samma grund.
Är det således avsikten och inte själva särbehandlingen som avgör vad som är rasism eller ej? Blir inte det väldigt märkligt?
Utgör inte själva särbehandlingen i sig – positiv eller negativ – rasismens själva kärna? Det vill säga att tillskriva vissa människor vissa egenskaper utifrån en bakgrund som dessa människor inte själva råder över.
Annars blir ju begreppet fullständigt meningslöst, eller negerar sig självt.
Är inte identitetspolitiken (som för första gången sedan rasbiologins dagar för in begreppet ras i den svenska politiska debatten) i sig rasistisk till sin natur?
Man kan också fundera över vem som är tänkt att bestämma vilka grupper som bör vara speciellt skyddsvärda – och på vilka grunder.
Är inte all sådan klassificering (oavsett om den syftar till positiv eller negativ särbehandling) i sig ett avsteg från den centrala principen om alla människors lika rättigheter i förhållande till lagarna och staten? En princip som, i slutändan, är tänkt att utgöra minoriteters yttersta skydd mot majoriteten och överheten?
Medborgarrätt och principen om allas lika rättigheter inför det offentliga är på tok för viktiga saker för att kollras bort av en vilsen vänster på jakt efter nya saker att styra och ställa över.
I ett rimligt, liberalt samhälle är det tvärtom fullständigt ointressant om någon är gul, brun eller svart, har en viss religion, har originella sexuella preferenser eller identifierar sig själv som en lyktstolpe.
Det enda som verkligen definierar individen gentemot resten av samhället är hennes egna handlingar gentemot andra. Det vill säga sådant som hon själv har ansvar för och kontroll över.
I ett fritt samhälle – och speciellt i en fri ekonomi – är meriter den rimliga urvalsfaktorn när till exempel en tjänst skall tillsättas. Helt enkelt för att det är vad som är mest rationellt, lönsamt och mest gynnar arbetsgivaren.
I det offentliga måste urval efter meriter vara en absolut princip. Detta då staten inte skall ta några andra hänsyn än bästa möjliga utfall för medborgarna.
Då är det meriter och lämplighet som måste styra – inte partibok, kön eller ursprung.
För att återvända till identitetspolitiken finns skäl att anta att dess klassificering av folk är direkt kontraproduktiv. Människor blir då inlåsta i vissa kollektiv vars medlemmar antas inte kunna rå sig eller klara sig själva. Och de enstaka som lyfts fram genom positiv särbehandling kommer alltid att få leva med andras misstanke om att de befinner sig på sin post på andra grunder än lämplighet och meriter.
Som sagt, missriktad välvilja leder inte sällan till oförutsedda och oönskade konsekvenser.
Det märkliga är att politiken och samhällsdebatten tycks vara så totalt blind för vårt samhälles inneboende dynamik. Att blint tro att A kommer att hända bara för att de styrande drar i spak A är samtidigt både godtroget och arrogant.
/ HAX
