Samtidigt som valrörelsen rör sig mellan högt och lågt finns det frågor som är mycket viktiga, men som ingen vill ta i.
Övervakningen är en sådan fråga. Att människor som misstänks för brott skall kunna övervakas, det håller alla med om. Men skall verkligen alla medborgare behandlas som misstänkta brottslingar?
Den striden har vi redan förlorat. I ett annat politiskt klimat kan frågan kanske väckas till liv igen och massövervakningen kan då förhoppningsvis rullas tillbaka. Men just nu är frågan politiskt stendöd. Dessutom har övervakningen ett brett folkligt stöd. Tyvärr.
Jag ser risker med ett system där människor övervakas av någon som sitter bakom ett skrivbord. Vid alla terrorattentat i Europa på senare år har övervakningsstaten inte lyckats med det den är till för. Det vill säga att stoppa terroristerna. Vid så gott som alla dessa tillfällen har gärningsmannen däremot på ett eller annat sätt redan varit flaggad av myndigheterna. Men man hade inte resurser att övervaka honom – på grund av att man är fullt sysselsatt med att övervaka alla andra.
Detta visar på en risk att tappa bort det som verkligen är effektivt i underrättelseverksamhet. Som att tala med folk. Infiltrera kriminella och sekteristiska miljöer. Spionera. Gammalt hederligt polisarbete. HUMINT. Och att sedan övervaka de som verkligen bör övervakas. Inte alla andra.
Ett annat av massövervakningens problem är att vid stora tal blir antalet falska flaggningar för fara ohanterligt stort. Vilket dramatiskt minskar systemens nytta. Om man söker efter en nål i en höstack, då är det sista man behöver en större höstack.
Förmodligen känner en bredare allmänhet inte till vad övervakningen kan göra idag. Ta en sådan enkel sak som övervakningskameror. Nuförtiden handlar det inte om att någon sitter och tittar på en skärm. Istället hanteras det mesta av algoritmer. Automatiserad ansiktsigenkänning är nu en etablerad funktion. Har man så en identitet, då kan man korsköra alla tillgängliga register.
Enkelt uttryckt kan man säga att kamerorna inte längre bara tittar på vissa människor, utan på alla, samtidigt. Inte ens i hemmen kan folk vara på den säkra sidan mot övervakning – om de har en mobiltelefon, dator, spelkonsoll eller smart-tv. Staten (och en del andra obehagliga element) kan titta in överallt, när som helst.
Principiellt visar massövervakningen att de politiska makthavarna inte litar på folket. Samtidigt verkar den inte göra oss speciellt mycket tryggare. Möjligen tvärtom.
Men det är som det är och vi är där vi är. Nu väntar nästa stora strid. Nämligen att se till att alla dessa verktyg för övervakning och kontroll inte missbrukas. Vilket är ett Sisyfos-arbete.
Nu gäller det att se upp med hur dessa system kommer att utnyttjas av en rad olika myndigheter och alla funktionärer i dessa. Och för all del även av den politiska makten, för vilken övervakningens frukter måste vara som att få tillgång till en gigantisk godispåse. (Jodå, regeringskansliet och UD är sedan länge trogna kunder hos FRA.) Vad kan möjligen gå fel?
Kampen mot övervakningsstaten går nu över till plan B.
/ HAX
